Alliansregeringen har i snart fyra år talat om att öka den akademiska autonomin. Regeringen verkar dessvärre ha gått vilse i frågan. Statsmakten har tre instrument för att styra universiteten: Finansmakten, utnämningsmakten och regleringsmakten. Vill man öka universitetens självständighet finns det alltså grovt räknat tre instrument.
När det gäller finansmakten är det praktiskt taget uteslutet i den svenska miljön att staten skulle dra in anslagen för att istället låta universiteten finansiera sig genom terminsavgifter, donationer, patentinkomster, etc. Någon autonomi i finansiellt avseende uppfattas knappast som realistiskt. Finansmakten ger således utmärkta möjligheter att styra verksamheten utan att direkt lägga sig i dess innehåll. De främsta instrumenten är anslagen och regleringsbreven, som reglerar vad anslagen skall användas till. Få, om ens någon, anser att det är otillständigt att staten utövar detta inflytande.
Utnämningsmakten är däremot kontroversiell. Den innebär att regeringen kan placera sina anhängare på strategiska poster. Att det skapas förutsättningar för direkt inblandning i universitetets inre angelägenheter. Förr handlade det om professurer. Knut Wiksell, Sveriges internationellt mest kände ekonom nekades t ex i det längsta professur därför att han hade hädat, förespråkat preventivmedel och republik.
På senare år har det främst handlat om universitetsstyrelserna. Systemet som infördes 1988 innebar att regeringen tillsatte majoriteten av styrelseledamöterna. I princip skapades förutsättningarna för att utnämna en majoritet kadrar som alltefter regeringens färg skulle kunna jaga alla sossar, eller för den delen alla borgare, ur verksamheten. Det fanns en risk för en direkt politisering, för att regeringsutsedda ledamöter skulle börja ställa krav på politiskt korrekt forskning, och kunna sätta makt bakom orden.
De förändringar som gjorts sedan regeringsskiftet är kosmetiska. Hösten 2006 sades att universiteten skulle få utse ledamöter. Men här gjorde man kardinalfelet, att man inte redde ut hur ett universitet konstitueras. Resultatet har blivit att många universitetsrektorer väljer vilka som ska sitta i styrelsen. Absurt som om verkställande direktören skulle utse bolagsstyrelsen eller regeringen utse riksdagen eller Bengt Westerberg Röda korsets riksstämma.
Regleringsmakten, slutligen innebär, att statsmakten genom lag och förordning kan reglera hur universitet konstitueras, hur beslut ska fattas, vilka regler som skall gälla, och därigenom säkerställa att universiteten fungerar på ett rättssäkert, för att inte säga rättsstatligt, sätt.
Vill man öka den akademiska friheten, stärka universitetens autonomi, borde man avhända sig utnämningsmakten. Samtidigt är det centralt att se till att saker och ting går rätt till på universiteten. Universitetens befolkning är nämligen inga helgon. Det gäller alltså att genom lag- och förordning stävja tendenser till maktmissbruk, korruption, nepotism, inavel, utnyttjande av studenter och doktorander, etc.
Saker som bör vara förordningsreglerade är dels själva universitetets konstitution. Är universitet självständiga subjekt som kan och vill och gör saker bör det regleras hur dessa subjekt konstituteras: hur rektor, dekaner, fakultetsnämnder och styrelser väljs, och vilka befogenheter de har. Likaledes bör det finnas regler för vilka tjänstekategorier som finns och hur man tillsätter tjänster genom sakkunnigförfarande mm.
Vidare bör studenters och doktoranders inflytande och rättssäkerhet garanteras genom lag och förordning. Statens uppgift är så att säga att slå vakt om att rättstatliga principer upprätthålls och efterlevs i en kollegialt styrd organisation. Det gäller att skapa goda och inte minst rätt förutsättningar för den akademiska republiken.
De förslag som nu ligger på bordet håller inte måttet. De kommer inte att öka universitetens frihet, om man med universitet menar forskare och doktorander, lärare och studenter. Snarare är det risk att den galopperande centraliseringen tilltar. Om man inte tänker om, är det läge att åtminstone tala klartext. Varför inte kalla propositionen: Ökad toppstyrning av universiteten: managerstyrda istället för kollegialt styrda högskolor.
En klok argumentation.
När det gäller finansiering kan en regering också öka universitetens frihet genom att lägga mer forskningsresurser direkt på fakulteter / institutioner.
Den forskare är inte fri som aldrig har egen tid att utveckla kontroversiell forskning eller delta i samhällsdebatten.
Jo, basanslagen kan gärna höjas. Jag anser också, att regeringen bör sluta utse universitetsstyrelser. Tanken är, att de företräder allmänintresset. Men det är en myt. Det som i praktiken sker är att de föredragande blir mycket mäktigare, eftersom de är de enda som behärskar frågorna utan och innan, och nästan alltid får stå oemotsagda. Universiteten blir toppstyrda. Vore bättre om styrelsen valdes av lärare och studenter. Staten kan utöva sitt intresse, som är helt legitimt, genom regleringsmakten och finansmakten.