Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste ett inlägg på UNT-debatt i måndags morse av tre personer anställda av Svenskt näringsliv. Författarna hävdar, att forskningen i högre grad borde bedrivas i samarbete med industriföretag, att man kan utvärdera forskningens nytta genom att telefonintervjua nydisputerade om i vilken utsträckning de samarbetat med företag, sökt patent, etc. Implicit finns ett banalt och helt felaktigt antagande, att forskningen är kortsiktigt nyttig, att den fungerar ungefär som en kortfristig investering, man satsar och får en snar belöning. Detta är ett felslut som man bara kan göra om man helt saknar insikt i forskningens villkor och vetandets utveckling.
Saken är ju den, att de upptäckter som görs inom grundforskningen kommer till nytta i helt andra sammanhang än i de där de upptäckterna görs. Neutronerna upptäcktes, t ex på trettiotalet, och först trettio år senare, påpekar Pär-Anders Söderström i Ergo, tillämpades kunskapen när man byggde kärnkraftverk, och senare har moderna cancerbehandlingar växt fram ur trettiotalets upptäckter (med svenska världsföretag som Electa och Ray Search Laboratories).
Det kan alltså vara oerhört långt mellan upptäckt och någon form av näringsverksamhet. Det kan gå decennier och även sekler innan forskningsresultat i någon mening används i näringsfång, och det är sällan samma personer som bedriver grundforskningen som sedan utvecklar tillämpningen. Det görs av andra i andra led. Det kallas arbetsspecialisering och är ett kännetecken för högt utvecklade civilisationer.
Man frågar sig om Svenskt näringsliv står bakom denna rapport? Eller är det bara några obildade krämare som är ute efter sina femton minuter i rampljuset? Eller är förhoppningen att skattebetalarna ska subventionera produktutveckling som placerare och aktieägare inte vågar satsa på?
En sak är säker. Om man prioriterar ner grundforskningen, framtagandet av vetande helt för dess egen skull, till förmån för tillämpad forskning, så skadar man sina egna långsiktiga intressen. I det långa loppet får man ett fattigare näringsliv. Det är läge för svenskt näringsliv, som just rekryterat den förre högskole- och forskningsministern Tobias Krantz till chef för avdelningen utbildning, forskning och innovation, att komma med klarläggande om var organisationen står.
