Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Uppsala universitets förvaltning vill bygga en skyskrapa intill den botaniska trädgården, en barockträdgård, och slottet. Förvaltningen vill inte bygga något vanligt hus. Nej, det ska bli ett landmärke, en monumental byggnad, som ett ”utropstecken” i landskapet, en symbol för Uppsala universitet. Förslaget motiveras med att förvaltningen inte längre får plats i det nuvarande skandalhuset varför man behöver ett nytt. Dessutom är arbetsmiljön dålig i skandalhuset. Tydligen duger det inte med stuckaturer och tre och en halv meter i takhöjd.

136924_view-b_1_40x28

Strandad finlandsfärja i korsningen Dag Hammarskjölds väg och Norbyvägen

Estetiskt är projektet en katastrof. De ritningar som presenterats för närmast tankarna till en finlandsfärja. Det skulle bli ett nytt Skandalhus med stort S. Och det framstår som helt obegripligt varför man inte lägger det tilltänkta huset söder om Blåsenhus och Campus 1477 istället. Där finns gott om outnyttjat utrymme.

Dock finns andra invändningar än estetiska. För det första är det barockt att Uppsala universitet skulle symboliseras av en skyskrapa med 500 byråkrater. Sämre symbolik, och sämre reklam, får man leta efter.

För det andra behöver universitets förvaltning nya lokaler lika mycket som Imelda Marcos behövde fler skor. Den ständiga byråkratiska tillväxten är ett hot mot undervisningen och forskningen, eftersom den tenderar att äta denna ur huset. Studenterna har fått allt mindre undervisning det senaste decenniet, de akademiska lärarna går på knäna, medan förvaltningen växer. Endast 60 procent av omsättningen går till forskning och undervisning.

Viss byråkrati har haft en närmast malign tillväxt. 1993 när managerialismen sattes i högsätet sköttes universitetets centrala planering av sju personer.  Idag har planeringsavdelningen 30 personer. Informationsavdelningen hade sju anställda. Idag har den 30 anställda. Juridiska avdelning har fördubblats, från fyra till åtta personer. Exemplen kan mångfaldigas.

Tillväxten har varit så kraftig att de akademiska lärarna och fakulteterna häromåret i samband med en riskanalys, av potentiella hot och faror, uppfattade den som en fara för verksamheten.  Antalet studenter, doktorander, examina, vetenskapliga arbeten har inte ökat i samma utsträckning. I förhållande till antalet byråkrater faller produktiviteten. Det förvaltningen behöver är inte ett nytt hus. Snarare behövs djupgående rationalisering, som frigör resurser för undervisning och forskning.

I går tvingades Sofia Arkelsten avgå. Hon hade skämt ut moderaterna genom att framstå både som en mutkolv och som pinsamt obildad. Reinfeldt blir nervös av låga opinionssiffror för moderaterna respektive höga för sossarna. Sossarnas höga tal bör dock i första hand tolkas som att man nu har en partiledare som inte stöter bort folk, samtidigt som Stefan Löfven ligger lågt, så ingen är på det klara med vilken politik de vill föra.

Att Arkelsten skulle nödgas avgå har länge framstått som självklart. Istället för att vara en tillgång har hon varit en belastning. Det är märkligt att man kan bli både riksdagsledamot och partisekreterare utan att känna till ens elementa om 1900-talshistorien. Det visar hur illa det står till med svensk humaniora, hur historia nedprioriterats, hur sossarna vanskött skolan i decennier. Arkelsten är en produkt av och ett offer för svensk skolpolitik.

Funderar på Uppsalas kommunpolitik. Varför i hela friden vill moderater, sossar och kristdemokrater bygga bort seminarieparken? Alldeles nyligen fördärvades koloniområdet mellan seminariet och Fyrisån genom att man byggde höghus på kolonilotterna. En oas, för många, försvann. Och, nu ska seminiarieparken ödeläggas.

Sanslöst. Det vore en annan sak om Uppsala vore Manhattan eller Singapore, att all mark var exploaterad och man helt enkelt måste ta varje tum i anspråk för att folk ska ha någonstans att bo. Men det finns ju hur mycket ledig mark som helst norr om Uppsala. Hela Ärnaområdet är oexploaterat. Rimligen borde man projektera norr om staden, och då planera in stora parkområden runt husen, och gärna lägga dem så att parkytorna går ner mot Fyrisån där en vacker cykelled kan anläggas till Ulva Kvarn och vidare till Bällinge.

Har Patrick Krassén  på svenskt näringsliv aldrig hört talas om HÅSar och HÅPar? I sin blogg påstår han att det finns ”ett tydligt ekonomiskt incitament att registrera många studenter, men inget motsvarande ekonomiskt incitament att faktiskt tillse att dessa studenter tar examen, eller att de får användning för studierna i arbetslivet efter att de lämnat universitetet.”

Det finns i allra högsta grad incitament för högskolorna att se till att studenterna blir klara p g a att en stor del av anslagen ges efter antalet examina. En stor del av intäkterna betingas nämligen av antalet examina, helårsprestationer, s k HÅPar, andelen av ersättningen som baseras på HÅP varierar från ca 55 procent till 35 procent. Det är ett enkelt samband: färre examina, mindre pengar.  När Krassén skiver att lärosätena inte har incitament att tillse att studenterna tar examen, snackar han helt i nattmössan, eller för att tala svenska, han snackar skit. Han vet inte vad han talar om.

Uppenbarligen har Krassén helt missat att en central del av kritiken mot systemet med HÅSar och HÅPar gick ut på att detta premierade examina istället för kunskaper. Det jämfördes med planekonomin. Så länge ett visst antal skor producerades, och planmålen uppfylldes, spelade det ingen roll om alla var vänsterskor.

Det förhåller sig också så att studenterna är rationella människor, utbildningar som inte leder vidare till ett meningsfullt arbetsliv får få eller inga studenter. Visst finns undantag. Men det är väl ingen som anser att krämare som säljer träsprit till alkoholister är representativa för näringslivet. Eller att näringslivet i gemen ska dömas därefter med guilt by association.

De som äger Svensk näringsliv har all anledning att känna sig oroliga. Företräds näringslivet av en inkompetent klåpare faller det en skugga över näringslivet.  Det har sagts förr och det finns anledning att säga det igen. Innan Svenskt näringsliv går ut med sina produkter bör de låta dem kvalitetsgranskas av något bättre seminarium. I detta fall hade faktiskt räckt att tala med praktiskt taget vilken akademisk lärare som helst.  Det är pinsamt för aktieägarna, pinsamt för bolagen, pinsamt för näringslivet, att detta får fortgå.

Frågan inställer sig om svenskt näringsliv är en skyddad verkstad?

Kollar efter läget på vägarna, en utmärkt tjänst vägverket brukade tillhandahålla, en typisk kollektiv nyttighet, med pinfärsk information om det är ”risk för besvärligt väglag” eller om väglaget är direkt ”besvärligt”, risk för vattenplaning, olyckor, vägarbeten etc. Dessvärre har denna utmärkta tjänst upphört, sedan Trafikverket inrättades av Åsa Torstensson.

Den bilist som till äventyrs vill ta reda på läget på vägarna för att kunna planera en resa, och kanske åka tidigare för att kunna ta det lugnare, eller kanske ställa in p g a oväder, hamnar på en totalt idiotisk sida kallad Läget i trafiken. Trots att alla rationella svenskar är medvetna om att tågtrafiken i Sverige är på u-landsnivå, att tåg är något som man bör undvika eftersom det är blodigt dyrt och opålitligt, och att praktiskt taget varannan svensk har tillgång till bil, domineras sidan av tågtrafiken, och det krävs en hel del navigering innan man hittar fram till sidorna som återger läget på vägarna. Varför gömma informationen om läget på vägarna under information om tåg som är helt ointressant? Sverige är faktiskt ett land med över 4,3 miljoner personbilar och mer än 280 000 motorcyklar.

Direkt löjligt blir det när man försöker använda den så kallade Reseplaneraren, för att ta reda på hur långt det är och hur lång tid de tar att köra från Uppsala till Granfjällsstöten. Man kryssar i att man avser att åka med bil men hur man än kryssar så kommer det inte en vägbeskrivning för bilkörning. Istället ploppar det upp konstiga förslag, som möjligen kan falla en inbiten masochist i smaken, med tåg till Borlänge, och därefter buss 257 till Malungs vårdcentral, och sedan buss 157 till ”Stöten vägskäl”.

Sedan står man där vid vägskälet ute i buskarna, med en massa tung packning, slalomskidor, pjäxor, etc. Nu återstår bara privilegiet att få kånka på eländet någon kilometer för att leta rätt på var man ska bo. Resplanen förutsätter att man åker 6 på morgonen, och ägnar större delen av dagen åt den. En variant för de mest avancerade självplågarna bjuder på åtta bussar (!), sju byten. Ingen förbindelse i Trafikverkets reseplanerare erbjuds efter kl 17, när normalt folk slutar jobbet och kan åka till dalafjällen.

Trafikverket är patetiskt. Verket borde kunna erbjuda den bästa reseplaneraren, eftersom det har tillgång till strategisk information om väglaget, och kunna faktorera in om det är snöväg etc. Istället erbjuder det en tjänst som är fullständigt oanvändbar. Sannolikt är den ideologiskt betingad, avsedd att locka till åkande med kollektivtrafik. Men det är helt kontraproduktivt, eftersom den endast gör det pinsamt tydligt att kollektivtrafiken inte fungerar.

Den uppsalabo som vill åka skidor i Sälen en helg får enligt trafikplaneraren använda hela lördagen till att ta sig dit och hela söndagen till at ta sig hem. Det blir noll skidåkning! Tack och lov, finns googlemaps, och Michelin, där man kan planera sin resa med bil. Frågan inställer sig: Kan man slippa betala skatt för Trafikverkets reseplanerare? Funktionen beskrivs bäst som förskingring av skattemedel.

Thomas Östros lämnar politiken. Han lyckades inte återhämta sig efter att ha petats först som ekonomisk politisk talesman och senare från verkställande utskottet. Han lämnar riksdagen i höst. Vad han ska göra är i dagsläget oklart. Men ekonomiskt behöver han inte oroa sig, hans tid som statsråd och riksdagsman renderar honom en fet pension, som sannolikt är väsentligt högre än de flesta arbetares. Det är lustigt, att man efter ett par riksdagsperioder adlas så att man slipper jobba mer om man inte vill.

Frågan inställer sig om inte riksdagsmännen skulle bli mer representativa utan dylika fallskärmar? Då skulle de ju vara mer motiverade och inriktade på att bli omvalda, att inte bli omvald skulle vara ekonomiskt kännbart. Representativiteten skulle rimligen öka.

Östros ersätts med stor sannolikhet av Lena Sommestad, som är förste suppleant. Således förändras hennes förutsättningar radikalt. Dörrar öppnas för henne! Frånvaron av en riksdagsplats gjorde henne hopplöst orealistisk som partiledarkandidat förra året. Idag är emellertid läget annorlunda. Partiets kris blev allt djupare under Juholt, och medförde till sist att partiets 112 riksdagsledamöter jämte suppleanter ratades av verkställande utskottet och partistyrelsen till förmån för Stefan Löfven när partiledningen valde ny partiledare.

Kommer Lena Sommestad att bli partiledare? Det är en öppen fråga. Ställer hon ens upp? Att hon lyckats vinna över Nalin Pakgul, som företrädde en linje som riskerade att reducera sossarna till ett tioprocents parti, är alldeles klart meriterande. Men får hon med sig resten av partiet? Partiets mardröm är en kongress med fler kandidater med olika politiska förtecken: där en stor andel av delegaterna röster på en annan kandidat än den som vinner, eftersom det ytterligare skulle öka söndringen, och skynda på flykten till andra partier.

Ett mer troligt scenario är att hon knyts till det skuggkabinett som det sägs att Löfven ska inrätta, att hon blir talesperson för partiet i någon central fråga, kanske för den ekonomiska politiken. Det skulle alldeles klart göra oppositionspolitiken mer intressant.

Härförleden förespråkade Mikael Damberg och Adnan Dibrani i UNT att utbildningsbidraget för doktorander skulle avskaffas. Utbildningsbidraget är idag otjänligt som studiefinansiering i forskarutbildningen, inte minst därför att det finns stora luckor i socialförsäkringsskyddet och övergången till doktorandtjänst medför en lång period av utförsäkring. Utmärkt tänkt och väl argumenterat av två socialdemokratiska riksdagsmän. Det kan nästan vara förlåtet att det var sossarna som med hänvisning till det statsfinansiella läget återinförde utbildningsbidraget 1995. Möjligheten att inrätta nya utbildningsbidrag hade avskaffats 1993 av den dåvarande utbildningsministern Per Unckel.

Däremot blir det besynnerligt när den moderate riksdagsledamoten Oskar Öholm ger sig in i debatten. Öholm skriver att det är universiteten som bestämmer vilken anställningsform doktorander har. Det är långt ifrån sanningen.

Doktorander går i princip alltid på specialreglerade försörjningsformer. Att så är fallet beror på att det är en av de få visstidsanställningar som tolereras i Sverige. Det anställningsskydd som gäller för vanliga jobb gäller ej. Skälet är att man ska doktorera och sedan gå vidare. För att hantera denna situation har statsmakten dels inrättat femte kapitlet i Högskoleförordningen, vilket reglerar doktorandtjänsten, dels inrättat förordningen om utbildningsbidrag. Utan dessa förordningar skulle doktoranderna bli LASade, tillsvidareanställda, och kunna bli kvar till pension.

Staten erbjuder således två finansieringsformer, vilket för övrigt också kommer till uttryck i sjunde kapitlet i Högskoleförordningen, enligt vilket man kan anta ”sökande som anställs som doktorand eller som beviljas utbildningsbidrag för doktorander”. (7:36)

Det är ju trevligt att Öholm välkomnar att Lund, Umeå, och Göteborg, fasar ut utbildningsbidragen. Men faktum kvarstår, att det är en förordningsfråga. Det är regeringen som genom sin förordningsmakt gör det möjligt att förordna doktorander på utbildningsbidrag. Lösningen är enkel. Avskaffa förordningen om utbildningsbidrag, så kommer Sveriges doktorander att få drägligare försörjning och väsentligt bättre socialförsäkringsvillkor. Det har ingenting med pekpinnar och förbud att göra!

Tjugotvå procent

Endast tjugotvå procent av dem som förvärvsarbetade lade sin röst på sossarna i 2010 års val. Det blev en brakförlust; varefter partiet gått från kris till kris. Mona Sahlin avsattes till förmån för Håkan Juholt; vilken avsattes efter endast 10 månader som partiledare.

Idag utsågs IF metalls ordförande Stefan Löfvén till partiledare. Att just han väljs säger mycket om partiets kollaps. Det är nämligen en stor nackdel för en partiledare att inte sitta i riksdagen (sossarna har 112 riksdagsledamöter att välja bland) eftersom han inte kan delta i några debatter. Han har inte ens yttranderätt i riksdagen utan får sitta offside på läktaren och lyssna.

Stefan Löfvén är ordförande i IF Metall, ett av de mest anrika fackförbunden, och han är en riktig arbetare. Den första fackföreningsledaren som väljs till partiordförande sedan 1800-talet. Tveksamhet uttrycks redan från partiets feministister och fredsivrare, eftersom Löfvén motsatt sig särskilda kvinnopotter i avtalsförhandlingarna och energiskt lobbat för att säkerställa vapenindustrins exportorder. Dessutom är han en inbiten kärnkraftsanhängare. I vissa avseenden förefaller det politiska avståndet mindre mellan Löfven och Reinfeldt än mellan Löfven och sossarnas vänsterflygel. Löfven har t ex uttalat sig positivt om sänkta arbetsgivaravgifter, något som Mona Sahlin och socialdemokratin i gemen var utomordentligt kritisk mot. Det ser alltså ut att finnas gott om konfliktpotential.

Varför väljer då inte partiet någon av sina 112 riksdagsledamöter, som automatiskt skulle ha tillträde till riksdagsarenan och kunna erbjuda Fredrik Reinfeldt och Anders Borg en riktig match?

Är det, som Jenny Madestam hävdat, att man vill ha någon utifrån som inte förknippad med någon viss falang, någon som är neutral, oförvitlig, och inte väcker ont blod? Det kan vara en del av förklaringen. Partiet har trasats sönder av falangstrider, inte minst därför att partiet inom sig rymmer mycket stora åsiktsskillnader. Spänningarna mellan falangerna framstår stundom om som större än inom det borgerliga blocket, trots att detta består av fyra partier.

Men den förklaring som sannolikt väger tyngst heter 22 procent. I det senaste valet var det bara 22 procent av de förvärvsarbetande som röstade på socialdemokraterna. En femtedel av dem som hade jobb. Socialdemokratin har blivit ett parti som har sitt starkaste stöd bland dem som lever på transfereringar, inte bland arbetare. Ett parti för pensionärer och bidragsmottagare.

Genom att välja metallbasen går partiet tillbaka till rötterna och visar ambitionen att framstå som ett riktigt arbetarparti. Löfven kommer säkert att bli en svårare motståndare för Reinfeldt och Borg, inte minst därför att han har trovärdighet och är väl förtrogen med industrins villkor.

Juholt framstod ofta som pösig sosseadel med ålderdomlig retorik. Löfven kommer i jämförelse med Juholt sannolikt att framstå som modern, eftertänksam och lyhörd. Det är för tidigt att säga vad politiken kommer att innehålla. Men man sluta sig till att exportindustrins konkurrenskraft kommer att vårdas, att bensinpriserna kommer att hållas på en nivå som gör det möjligt att leva i Norrland, att den Don Quixote-mässiga synen på kärnkraft kommer att upphöra, och att internationalism kommer att få råda snarare än xenofobi, att politiken kommer att bli betydligt mer europavänlig.

Kommer Löfven att vinna val? Läget är svårt för partiet, oerhört svårt inte minst p g a splittringen och sönderfallet, och Löfven kommer att vara illa handikappad därför att han inte sitter i riksdagen. Risken är stor att splittringen tilltar inför kongressen när ny partiledare ska väljas, att stora delar av partiet sluter upp bakom någon annan kandidat, som ligger långt till vänster om väljarna, och att partiet framstår som starkt försvagat och odugligt att regera inför 2014 års val. Oddsen är usla.

Som läget ser ut i dag är Löfvens bästa hopp att alliansen försvagas drastiskt genom någon form av självmål, t ex att det visar sig att privatiseringen av offentliga tillgångar till vrakpriser i Stockholm gynnat vissa ministrars och landstingsråds kompisar och saken leder till åtal för korruption. Flera av alliansens småpartier lever farlig. Ett fundamentalistisk KD får svårt att klara sig kvar i riksdagen. Folkpartiet har inte lyckats omsätta sin retorik till meningsfull politik. Blir Löfven statsminister vid nästa val beror det med stor sannolikhet på att alliansen stupat på någon skandal eller att något av småpartierna ramlat ur riksdagen.

Organisationen Svenskt näringsliv har för andra gången på bara ett par månader hoppat i galen tunna. I en rapport som i allt väsentligt handlar om varför ungdomar etablerar sig så sent i yrkeslivet förespråkar man differentierade studiemedel. De som läser humanistiska eller konstnärliga ämnen borde, enligt organisationen, få sämre studiemedel, mindre stipendiering (bidragsdel på nusvenska) och större lånedel, för att avskräcka (signalera på nusvenska) från studier i humaniora, ity antalet som söker humanistiska utbildningar har ökat radikalt jämfört med antalet sökande till ingenjörsutbildningarna.

Argumentationen är ytterst försåtlig. Snarare än belägg används ”guilt by association”. Det talas om ”slöstudier” och ”hobbykurser” och som exempel på otillständiga ämnen nämns svampkunskap (mykologi) och golf. En högskoleutbildning i golf kan förefalla svårmotiverad (är golf humaniora eller en skön konst?). Men mykologin är en nödvändig förutsättning för penicillin. Inte är väl det svenska näringslivet emot antibiotika? Man får också i stapeldiagram reda på att avkastningen är låg på högre utbildning i Sverige. Högst är den i Portugal. Någon förklaring ges ej utöver den s k ”värnskatten”. Kanske har det faktum att betydligt färre läser vidare i Portugal än i Sverige betydelse?

Reaktionerna har  inte låtit vänta på sig: ”Aprilskämt”, ”Helt absurt”, ”Tack för ett kul skämt”, ”Risk för brattifiering”, ”Korkat utspel”, ”Rötmånadstankar”, ”Pinsamt”, ”Snävt och bildningsfientligt”, ”Kortsiktig nytta hot mot all utbildning”, ”Omodern och stel bild av arbetsmarknanden”, o s v.  Stefan Fölster et al tycks inte ett ögonblick ha reflekterat över hur snedrekryteringen skulle skärpas. Än mindre tycks de ha funderat över vilken roll humaniora har i det moderna kunskapssamhället. Organisationen har kort sagt gjort bort sig kapitalt och gjort en taktisk reträtt. Efter ett par dagar heter det nu att det är ”hobbykurserna” man är kritisk mot.

Rapporten är ett sammelsurium av viktiga frågor. Organisationen vill ha bättre högskoleutbildning, lägre marginalskatt, fler ingenjörer, tillgång till arbetskraft som klarar av jobben som erbjuds. Rimligen legitima anspråk. Men inget av dem tillmötesgås genom att ge humanister lägre studiebidrag.

Den svenska högskolan har förslummats. Antalet studenter har ökat utan att resurserna ökat proportionellt. Utbildning har uppfattats som saliggörande till den grad att man snart sagt akademiserat alla möjliga yrken. Det har uppstått en utbildningsbubbla. Delar av högskolan för snarare tankarna till ett jättelikt AMS än till akademiska studier.

Trots att Sverige på sin höjd har bärkraft för fem eller kanske sex universitet värda namnet har vi nu ett tjugotal. En del av dem är i akademiskt avseende på åsa-nisse-nivå. Mycket talar för att vi befinner oss i en gigantisk utbildningsbubbla. Lösningen är uppenbar: stick hål på bubblan. Sverige är inte större än att landet högst klarar av att ha fem sex universitet.  Kan man lägga ner regementen kan man rimligen lägga ner högskolor som inte håller måttet och koncentrera anslagen till fem eller sex universitet, ett alexanderhugg som på köpet skulle lösa problemet med ”hobbykurserna”.

Marginalskatten, den s k ”värnskatten” är förvisso ett problem, avkastningen på högre utbildning blir låg, dessutom ökar den med stor sannolikhet snedrekryteringen, eftersom de privatekonomiska incitamenten till högre utbildning minskar eller blir obefintliga. Kulturellt kapital väger tyngre än det borde.

Den högre utbildningen och skatterna är utpräglade politiska frågor. Däremot är den föreburna bristen på ingenjörer något arbetsgivarna skulle kunna åtgärda på egen hand. Höj lönerna rejält för ingenjörer, så kommer fler att söka sig till yrket. Den bristande matchningen på arbetsmarknaden framstår i v f delvis som en fråga för företagen. Det finns något som heter internutbildning.

För bara ett par månader sedan hoppade företrädare för organisationen på forskningen och forskarutbildningen på ett sätt som ådagalade en närmast pinsam okunnighet om grundforskningens betydelse för framåtskridandet. Nu har organisationen gjort bort sig än en gång. Det som gör saken extra allvarlig är att organisationen kallar sig för Svensk näringsliv. Man skulle kunna tro att den verkligen representerar svenskt näringslivs uppfattning.  I det fallet ligger vi illa till. Det är hög tid för näringslivet att styra upp sin intresseorganisation. Saken är den att folk kan få för sig att det svenska näringslivet i gemen är puckat, kvar på 1950-talet, och har framtiden bakom sig.  De senaste utspelen om forskning och utbildning skadar näringslivet.

Nils Starow, ger organisationen ett klokt råd, att Svenskt näringsliv  ”inför nästa gång ni gör ett utspel som handlar om studier, låt en utomstående part ta en titt på det först, så kanske ni slipper bli [till] allmänt åtlöje nästa gång.” Jag skulle vilja ta det ett steg längre. Utsätt gärna framtida alster om forskning eller utbildning för en kvalitetshöjande ventilering på något bättre samhällsvetenskapligt seminarium innan ni trycker upp och sprider dem.

Svenskt näringslivs påhopp på forskningen och forskarutbildningen är ytterst förvånande. Organisationen vill helst att skattebetalarna ska stå för en större del av industriforskningen. Detta budskap framförs med försåtliga argument, som att det blir lättare för dem som disputerar att få jobb om de samarbetar med ett företag i sin forskning.

Men, hallå, forskning och produktutveckling är olika saker. Grundforskningen bedrivs för att vidga vetandet, och resulterar ibland i en avlägsen framtid i industriella applikationer som är kommersiellt gångbara. Att det är långt mellan bolagen och grundforskningen är närmast ett hälsotecken. Det visar att forskarna gör vad de ska.

En sak som gör Svensk näringslivs kampanj direkt pinsam är att näringslivets egna satsningar på forskning släpar efter. Enligt Veckans affärer, näringslivets egen veckotidning, förhåller det sig nämligen så att “de senaste tio åren har svenska storbolag prioriterat ned sin forskning och utveckling. … Under samma period har i stället pengarna regnat över ägarna.

I klara verba skriver Veckans affärer att det blivit ”utdelning i stället för forskning”. Med år 2000 som basår, har forskningen i absoluta tal minskat med  0,8 procent, personalkostnaderna har ökat med 40 procent, och utdelningen har ökat med 81 procent.

Trenden är alltså tydlig: under de senaste tio åren har de svenska storbolagens investeringar i forskning och utveckling i princip stått stilla. Lönekostnaderna har under samma period ökat i takt med inflationen, samtidigt som utdelningen till aktieägarna ökat med 81 procent.

Nu hoppas uppenbarligen Svenskt näringsliv att skattebetalarna ska gå in och täcka bortfallet. Det finns det ingen anledning för dem att göra. Produktutvecklingen ska självfallet företagen göra som tjänar pengar på produkterna. Statlig dirigism tenderar att leda, helt fel, till kapitalförstöring. Istället är det läge för mindre utdelning och mer forskning, om bolagen vill klara konkurrensen på sikt.

Om statsmakten skulle satsa på tillämpad forskning istället för grundforskning så innebär det att man på sikt sågar av den gren man sitter på. Då kommer svenskt näringsliv, med liten bokstav, verkligen på efterkälken. Grundforskningens resultat är nämligen ytterst långsiktiga. Det kan gå decennier innan en upptäckt ger någon kommersiell nytta. Kommersialiseringen gör ytterst sällan av forskarna själva. Högstående kulturer tenderar att kännetecknas av en hög grad av arbetsspecialisering.

Det vore bättre om Svenskt näringsliv istället för att kasta sten i glashus ägnade sin tid och kraft åt att förmå bolagen att tänka och satsa mer långsiktigt. Det gynnar nämligen såväl bolagen som Sverige och Svenskt näringsliv på längre sikt.