Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

I förra veckan lade regeringen en proposition som går ut på att förändra utnämningsprocedurerna för de stiftelser som bildades av  löntagarfonderna när de avvecklades. Turerna har varit många kring dessa. När stiftelserna först inrättades 1993 och 1994 konstituerades de så att styrelserna, liksom akademier, valda sina egna ledamöter. När sossarna återtagit regeringsmakten skrevs stiftelselagen om så att regeringen skulle utse ledamöterna. När nu Krantz lägger proposition i saken går detta ut på att forskarsamhället ska välja ledamöter.

Universiteten, forskningsråden, ingenjörsvetenskapsakademin, vetenskapsakademin, m fl ska välja ledamöterna. Det innebär att regeringen avhändar sig utnämningsmakt och överlåter den till vetenskapssamhället. Betydelsen av skiftet är närmast symbolisk. Den markerar vikten av forskningens frihet.

En händelse som ser ut som en tanke är att regeringen faktiskt skulle kunna göra samma sak med universitetsstyrelserna. Den har nu talat i snart fyra år om självständiga universitet utan att lyckas göra något meningsfullt åt saken. Valkorporationerna skulle givetvis behöva vara annorlunda. Rimligen borde dessa bestå av fakultetskollegierna och studenterna. Resultatet skulle bli självständiga universitet! Det skulle också på ett ytterst hälsosamt sätt förskjuta maktbalansen till forskarsamhällets förmån på bekostnad av byråkratin.

Read Full Post »

Universitetskansler Anders Flodström uttalar sig oerhört kritiskt om regeringen med anledning av dennas “amatörmässiga förslag” till nytt utvärderingssystem. Flodström skåpar ut departementets beredning i allmänhet, och statssekreteraren Peter Honeth i synnerhet. Autonomireformen i regeringens tappning framstår för Flodström som att “att med hacka och spade ta död på den kollegiala beslutsmodellen. De föreslagna reformerna kommer inte att minska det statliga inflytandet över lärosätena, snarare kommer det att göra statssekreteraren till universitetsdirektör för hela Sverige.”

Visst har det gnisslat mellan Högskoleverket och regeringen förr. Men att universitetskanslern går ut och öppet kritiserar regeringen i så fräna ordalag är unikt. Dessvärre har Flodström rätt. Den autonomireform som departementet är inne på framstår som en universitetsdirektörsprodukt, närmast ägnad att befästa universitetsbyråkratin och försvaga det kollegiala inflytande över verksamheten.

Read Full Post »

Alliansregeringen har i snart fyra år talat om att öka den akademiska autonomin. Regeringen verkar dessvärre ha gått vilse i frågan. Statsmakten har tre instrument för att styra universiteten: Finansmakten, utnämningsmakten och regleringsmakten. Vill man öka universitetens självständighet finns det alltså grovt räknat tre instrument.

När det gäller finansmakten är det praktiskt taget uteslutet i den svenska miljön att staten skulle dra in anslagen för att istället låta universiteten finansiera sig genom terminsavgifter, donationer, patentinkomster, etc. Någon autonomi i finansiellt avseende uppfattas knappast som realistiskt. Finansmakten ger således utmärkta möjligheter att styra verksamheten utan att direkt lägga sig i dess innehåll. De främsta instrumenten är anslagen och regleringsbreven, som reglerar vad anslagen skall användas till. Få, om ens någon, anser att det är otillständigt att staten utövar detta inflytande.

Utnämningsmakten är däremot kontroversiell. Den innebär att regeringen kan placera sina anhängare på strategiska poster. Att det skapas förutsättningar för direkt inblandning i universitetets inre angelägenheter. Förr handlade det om professurer. Knut Wiksell, Sveriges internationellt mest kände ekonom nekades t ex i det längsta professur därför att han hade hädat, förespråkat preventivmedel och republik.

På senare år har det främst handlat om universitetsstyrelserna. Systemet som infördes 1988 innebar att regeringen tillsatte majoriteten av styrelseledamöterna. I princip skapades förutsättningarna för att utnämna en majoritet kadrar som alltefter regeringens färg skulle kunna jaga alla sossar, eller för den delen alla borgare, ur verksamheten. Det fanns en risk för en direkt politisering, för att regeringsutsedda ledamöter skulle börja ställa krav på politiskt korrekt forskning, och kunna sätta makt bakom orden.

De förändringar som gjorts sedan regeringsskiftet är kosmetiska. Hösten 2006 sades att universiteten skulle få utse ledamöter. Men här gjorde man kardinalfelet, att man inte redde ut hur ett universitet konstitueras.  Resultatet har blivit att många universitetsrektorer väljer vilka som ska sitta i styrelsen. Absurt som om verkställande direktören skulle utse bolagsstyrelsen eller regeringen utse riksdagen eller Bengt Westerberg Röda korsets riksstämma.

Regleringsmakten, slutligen innebär, att statsmakten genom lag och förordning kan reglera hur universitet konstitueras, hur beslut ska fattas, vilka regler som skall gälla, och därigenom säkerställa att universiteten fungerar på ett rättssäkert, för att inte säga rättsstatligt, sätt.

Vill man öka den akademiska friheten, stärka universitetens autonomi, borde man  avhända sig utnämningsmakten. Samtidigt är det centralt att se till att saker och ting går rätt till på universiteten. Universitetens befolkning är nämligen inga helgon. Det gäller alltså att genom lag- och förordning  stävja tendenser till maktmissbruk, korruption, nepotism, inavel, utnyttjande av studenter och doktorander, etc.

Saker som bör vara förordningsreglerade är dels själva universitetets konstitution. Är universitet självständiga subjekt som kan och vill och gör saker bör det regleras hur dessa subjekt konstituteras: hur rektor, dekaner, fakultetsnämnder och styrelser väljs, och vilka befogenheter de har. Likaledes bör det finnas regler för vilka tjänstekategorier som finns och hur man tillsätter tjänster genom sakkunnigförfarande mm.

Vidare bör studenters och doktoranders inflytande och rättssäkerhet garanteras genom lag och förordning. Statens uppgift är så att säga att slå vakt om att rättstatliga principer upprätthålls och efterlevs i en kollegialt styrd organisation. Det gäller att skapa goda och inte minst rätt förutsättningar för den akademiska republiken.

De förslag som nu ligger på bordet håller inte måttet. De kommer inte att öka universitetens frihet, om man med universitet menar forskare och doktorander, lärare och studenter. Snarare är det risk att den galopperande centraliseringen tilltar. Om man inte tänker om, är det läge att åtminstone tala klartext. Varför inte kalla propositionen: Ökad toppstyrning av universiteten: managerstyrda istället för kollegialt styrda högskolor.

Read Full Post »