Häromdagen bevistade jag Mona Sahlins möte med studenterna i Uppsala. Det hade aviserats som en chans att ställa frågor till Sveriges nästa statsminister. Mona Sahlin drev allt genom paradigmet ”möjligheternas Sverige” och gjorde ett rutinerat intryck, nästan för rutinerat med spökskrivna inövade skämt i ett tal som hållits ett otal gånger, tills frågestunden då det dök upp ett antal knepiga frågor som hon intellektualiserade briljant kring. Det är ingen tvekan om att hon är skarp och kunnig. Dessutom framstod hon som en sympatisk person. Publiken var entusiastisk: Stundvis kändes det som ett väckelsemöte.
Men frågan inställer sig om man inte säljer skinnet innan björnen är skjuten när man fyra månader före valet utropar henne till nästa statsminister?
Sossarna och de övriga rödgröna har oundvikligt i den borgerliga alliansens spår gått ihop men man har mycket mindre erfarenhet av att sälja denna typ av politiskt samarbete till väljarna och spänningarna mellan olika preferenser riskerar att stöta bort massor av väljare.
Jobbarna i pappers och metall som konkurrerar på världsmarknaderna finner sannolikt miljöpartiets energipolitik snudd på outhärdlig för att inte säga vansinnig. Norrlänningarna med sina långa avstånd anser redan att bensinen är alldeles för dyr. De som tjänar bra och redan betalar mer än hälften i skatt finner höjningen av skatterna orättvis, som att bekämpa arbete istället för fattigdom. Stora delar av socialdemokratin är av tradition ytterst misstänksamma mot kommunister. Även om vänstern idag är lika främmande för proletariatets diktatur som moderaterna för absolut monarki dröjer misstänksamheten kvar.
För klassiska marxister som (i schumpeteriansk anda) menar att produktivkrafternas utveckling ytterst betingar historiens utveckling måste samarbetet med miljöpartiet framstå som anathema. För den radikala vänstern är det rödgröna programmet en osmaklig högervridning, med utgiftstak och acceptans av EU-medlemskapet.
De gröna har en stark neomalthusiansk ådra som får det ytterst kämpigt med sossarna. Partiets långa regeringsinnehav har ju präglats av att det odlat den ekonomiska tillväxten. Ständig tillväxt har varit förutsättningen för reformer och fördelningspolitik. Ska de gröna nu bistå sossarna att öka tillväxten i Sverige?
Alliansen kommer energiskt att ifrågasätta om de rödgröna blir regeringsdugliga, och mycket talar för att det rödgröna hopkoket avskräcker fler än det lockar. Till saken hör att risken är stor för att det blir en dubbelsvacka i ekonomin, ytterligare ett ras i konjunkturen utlöst av statsskuldskriser, att de närmaste åren åter kommer att präglas av krislarm och krispolitik.
Den ekonomiska politikens trovärdighet kommer att väga tungt. Anders Borg har visat sig vara en ytterst duglig finansminister, som för tanken till Gunnar Sträng. Det är inte utan anledning han av Stefan Fölster, Svenskt näringslivs chefsekonom, kallats den bästa socialdemokratiska finansministern Sverige haft. Borg framstår som lugn, pålitlig och genomtänkt.
Thomas Östros är däremot ett svagt kort. Försöken att framstå som en modern Robin Hood misslyckas kapitalt. Snarare än som en ädel Robin Hood tonar han fram som en osaklig, gnällig och högdragen gubbe. Dessvärre, för de rödgröna, strömmar väljare till den borgerliga alliansen varje gång han öppnar munnen. Det är ingen tillfällighet att de rödgröna sumpat försteget de haft i opinionen: raset är en produkt av den rödgröna skuggbudgeten.
Read Full Post »
