Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Viss utbildningsbyråkratsprosa är anstötligt ful och dessutom löjligt oprecis! Finns det något fulare ord än ”forskarstuderande”? Förvisso kan man, i substantivsjukans namn, vara ”engelskstuderande” (en som studerar engelska), eller ”medicinstuderande” (en som studerar medicin). Men den som forskar vid ett bord på Carolina är väl knappast ”bordsforskare”? Vad är en ”forskarstuderande”? En som studerar forskare?

Det heter doktorand! Till och med i Högskoleförordningen!

Än värre kan det bli. De som talar fullfjädrad byråkratisk rotvälska säger inte att folk doktorerar, eller disputerar, eller forskar, de ”forskarstuderar”. Suck!!!

Förfallet påskyndades av Carl Tham, vilken envisades med att tala om ”doktorandutbildning” istället för om ”forskarutbildning.” Det finns väl ingen utbildning för att bli doktorand, annat än möjligen grundutbildningen, men det skulle föra tanken fel att börja kalla den för ”doktorandutbildning”. Endast en bråkdel av studenterna blir ju doktorander.

Read Full Post »

Lars Vilks angreps härförleden i Uppsala när han höll ett föredrag, om konstverk som utmanat konstens gränser på Filosofiska institutionen. Poängen med konst som provocerar är katharsis. Ytterst handlar det om att rena, om att i någon mening erbjuda instrument för individ och samhälle att övervinna vidskepelse.

Sverige har kommit långt på modernismens väg, såväl hädelse som majestätsbrott avskaffades i Sverige för drygt 50 år sedan. Dödsstraff för hädelse har inte utmätts i Sverige sedan 1600-talet. Yttrandefriheten är en av demokratins grundvalar. De som angrep Lars Vilks angrep demokratin och begick närmast ett hatbrott och borde straffas därefter. Räcker inte lagstiftningen till bör den skärpas.

Är det så att huliganer stoppar föreläsare, för att de ogillar innehållet i budskapet, väcks frågan om det är dags att införa ett mer energiskt författningsskydd i Sverige? Det känns oerhört osmakligt! Men, men har vi nu fått en situation där en betydande population vill inskränka yttrandefriheten och anser sig ha rätt att hindra andra från att uttrycka sin mening kan det dessvärre vara nödvändigt för att skydda demokratin.

Read Full Post »

Häromdagen bevistade jag Mona Sahlins möte med studenterna i Uppsala. Det hade aviserats som en chans att ställa frågor till Sveriges nästa statsminister. Mona Sahlin drev allt genom paradigmet ”möjligheternas Sverige” och gjorde ett  rutinerat intryck, nästan för rutinerat med spökskrivna inövade skämt i ett tal som hållits ett otal gånger,  tills frågestunden då det dök upp ett antal knepiga frågor som hon intellektualiserade briljant kring. Det är ingen tvekan om att hon är skarp och kunnig.  Dessutom framstod hon som en sympatisk person. Publiken var entusiastisk: Stundvis kändes det som ett väckelsemöte.

Men frågan inställer sig om man inte säljer skinnet innan björnen är skjuten när man fyra månader före valet utropar henne till nästa statsminister?

Sossarna och de övriga rödgröna har oundvikligt  i den borgerliga alliansens spår gått ihop men man har mycket mindre erfarenhet av att sälja denna typ av politiskt samarbete till väljarna och spänningarna mellan olika preferenser riskerar att stöta bort massor av väljare.

Jobbarna i pappers och metall som konkurrerar på världsmarknaderna finner sannolikt miljöpartiets energipolitik snudd på outhärdlig för att inte säga vansinnig. Norrlänningarna med sina långa avstånd anser redan att bensinen är alldeles för dyr. De som tjänar bra och redan betalar mer än hälften i skatt finner höjningen av skatterna orättvis, som att bekämpa arbete istället för fattigdom. Stora delar av socialdemokratin är av tradition ytterst misstänksamma mot kommunister. Även om vänstern idag är lika främmande för proletariatets diktatur som moderaterna för absolut monarki dröjer misstänksamheten kvar.

För klassiska marxister som (i schumpeteriansk anda) menar att produktivkrafternas utveckling ytterst betingar historiens utveckling måste samarbetet med miljöpartiet framstå som anathema. För den radikala vänstern är det rödgröna programmet en osmaklig högervridning, med utgiftstak och acceptans av EU-medlemskapet.

De gröna har en stark neomalthusiansk ådra som får det ytterst kämpigt med sossarna. Partiets långa regeringsinnehav har ju präglats av att det odlat den ekonomiska tillväxten. Ständig tillväxt har varit förutsättningen för reformer och fördelningspolitik. Ska de gröna nu bistå sossarna att öka tillväxten i Sverige?

Alliansen kommer energiskt att ifrågasätta om de rödgröna blir regeringsdugliga, och mycket talar för att det rödgröna hopkoket avskräcker fler än det lockar. Till saken hör att risken är stor för att det blir en dubbelsvacka i ekonomin, ytterligare ett ras i konjunkturen utlöst av statsskuldskriser, att de närmaste åren åter kommer att präglas av krislarm och krispolitik.

Den ekonomiska politikens trovärdighet kommer att väga tungt. Anders Borg har visat sig vara en ytterst duglig finansminister, som för tanken till Gunnar Sträng. Det är inte utan anledning han av Stefan Fölster,  Svenskt näringslivs chefsekonom, kallats den bästa socialdemokratiska finansministern Sverige haft. Borg framstår som lugn, pålitlig och genomtänkt.

Thomas Östros är däremot ett svagt kort. Försöken att framstå som en modern Robin Hood misslyckas kapitalt.  Snarare än som en ädel Robin Hood tonar han fram som en osaklig, gnällig och högdragen gubbe.  Dessvärre, för de rödgröna, strömmar väljare till den borgerliga alliansen varje gång han öppnar munnen. Det är ingen tillfällighet att de rödgröna sumpat försteget de haft i opinionen: raset är en produkt av den rödgröna skuggbudgeten.

Read Full Post »