Björn von Sydow går mot bakgrund av universitetskansler Anders Flodströms avgång till storms mot regeringen i SvD under rubriken Respektera den akademiska friheten. Han skriver, att “[r]egeringen lägger också fram förslag efter förslag som man hävdar ska stärka akademins frihet. Samtidigt väcker dessa reformer stort motstånd hos sakkunniga, hos universitetslärare och hos studentföreträdarna. Med andra ord – regeringen för en strid mot dem man säger sig vilja befria. Det går inte ihop.”
Dessvärre har von Sydow rätt. Det går inte ihop. Någonting har slagit fel med den s k ”autonomireformen”. Avsikten var att man skulle befria universiteten från en upplevd otillständig politisk klåfingrighet. De politiskt utnämnda styrelserna och styrelseordförandena skulle bort. Lärosätena skulle bli självständiga.
När de goda avsikterna omsatts till politisk handling har det emellertid visat sig att produkten av ansträngningarna blivit något annat än självständiga lärosäten. Istället för att odla och reglera det kollegiala styret, som normalt förknippas med akademisk frihet och självständiga lärosäten, har man skapat institutionella förutsättningar för ett absolut toppstyre. Statssekreteraren, Peter Honeth som verkar har mer att säga till om än ministern, föreställer sig sannolikt att det är en modell hämtat från näringslivet. Det är en illusion. Ett företag som sköttes efter Honeths modell skulle snabbt gå i konkurs.
En rad stolligheter föranleder kritiken. Trots att det ideligen talas om universiteten som subjekt definieras aldrig hur detta subjekt är konstituerat. Istället för att med förordningsmakten reglera hur universitet konstitueras avskaffar man stora delar av högskoleförordningen samtidigt som man utnyttjar utnämningsmakten till att utse såväl rektor som styrelse. Det finns inte ens krav på att rektor eller styrelse ska väljas på universiteten.
Det är en ogenomtänkt avreglering, som snarare är ett hot mot den akademiska friheten än något som underbygger och stärker den. I vissa avseenden går det helt på tvärs med regeringens egen politik. Regeringen vill t ex, som en reform, införa krav på att skollärare ska vara lärarutbildade och ha lärarexamen. När det gäller den högre undervisningen gör man precis tvärtom och tar bort kravet på att de som undervisar på universitet och högskolor ska ha genomgått en pedagogisk grundkurs. Krav på pedagogisk kompetens är otillständigt krångel på universitet men högsta rättesnöre för skolan.