Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Björn von Sydow går mot bakgrund av universitetskansler Anders Flodströms avgång  till storms mot regeringen i SvD under rubriken Respektera den akademiska friheten. Han skriver, att “[r]egeringen lägger också fram förslag efter förslag som man hävdar ska stärka akademins frihet. Samtidigt väcker dessa reformer stort motstånd hos sakkunniga, hos universitetslärare och hos studentföreträdarna. Med andra ord – regeringen för en strid mot dem man säger sig vilja befria. Det går inte ihop.”

Dessvärre har von Sydow rätt. Det går inte ihop. Någonting har slagit fel med den s k ”autonomireformen”. Avsikten var att man skulle befria universiteten från en upplevd otillständig politisk klåfingrighet.  De politiskt utnämnda styrelserna och styrelseordförandena skulle bort. Lärosätena skulle bli självständiga.

När de goda avsikterna omsatts till politisk handling har det emellertid visat sig att produkten av ansträngningarna blivit något annat än självständiga lärosäten. Istället för att odla och reglera det kollegiala styret, som normalt förknippas med akademisk frihet och självständiga lärosäten, har man skapat institutionella förutsättningar för ett absolut toppstyre. Statssekreteraren, Peter Honeth som verkar har mer att säga till om än ministern, föreställer sig sannolikt att det är en modell hämtat från näringslivet. Det är en illusion. Ett företag som sköttes efter Honeths modell skulle snabbt gå i konkurs.

En rad stolligheter föranleder kritiken. Trots att det ideligen talas om universiteten som subjekt definieras aldrig hur detta subjekt är konstituerat. Istället för att med förordningsmakten reglera hur universitet konstitueras avskaffar man stora delar av högskoleförordningen samtidigt som man utnyttjar utnämningsmakten till att utse såväl rektor som styrelse. Det finns inte ens krav på att rektor eller styrelse ska väljas på universiteten.

Det är en ogenomtänkt avreglering, som snarare är ett hot mot den akademiska friheten än något som underbygger och stärker den. I vissa avseenden går det helt på tvärs med regeringens egen politik. Regeringen vill t ex, som en reform, införa krav på att skollärare ska vara lärarutbildade och ha lärarexamen. När det gäller den högre undervisningen gör man precis tvärtom och tar bort kravet på att de som undervisar på universitet och högskolor ska ha genomgått en pedagogisk grundkurs. Krav på pedagogisk kompetens är otillständigt krångel på universitet men högsta rättesnöre för skolan.

Annonser

Read Full Post »

Anders Flodström avgår. När han går firas han som en hjälte. Det är inte omotiverat. Han har haft civilkurage att kritisera regeringen. En knappt 30-årig moderat förespråkar därför i SvD att Sverige ska övergå till ministerstyre, ty Flodström har spelat oppositionen i händerna. Här gör han dock ett felslut. Det är regeringen som gett oppositionen vatten på sin kvarn. Anders Flodström är knappast någon sosse när det gäller högskolefrågor.

Utnämningen av Flodström var kontroversiell, inte minst därför att han som rektor för KTH systematiskt försökte införa ett akademiskt apartheidsystem. Hundratals pakistanska doktorander skulle utföra en stor del KTHs forskning på stipendier, för en ersättning som är ungefär hälften av vad svenska doktorander får i lön. Att göra honom till chef för tillsynsmyndigheten, som ska vaka över att regelverk följs, uppfattades av många som att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Hans aktier steg knappast när HSV plötsligt helt oförmodat blev en s k ”enrådighetsmyndighet”. Det innebar, att man gick ifrån att ha en kollegial verksstyrelse till att Flodström allena bestämde. En modern form av despoti, upplyst eller ej. Personalen på HSV verkar närmast ha firat hans avgång.

En vändning kom när han gick ut och argumenterade för att Sverige borde ha högst fem universitet. Dessvärre hade han en riktig poäng. Vill man producera världsledande forskning krävs kritisk massa, stora dynamiska forskningsmiljöer. Man kan inte, såsom skedde i slutet på 90-talet, låta forskningspolitiken underordnas regionalpolitiken. I konflikten mellan forskning i världsklass och folkbildning valde Flodström det förstnämnda.

Utvärderingen av högskolans verksamhet, som följde i spåren av att Per Unckel införde ‘håsar’ och ‘håpar’, har rymt en del flum. Ett nytt system skulle tas fram och kring denna växte en konflikt med departementet fram om huruvida man skulle utvärdera ‘processen’ eller utfallet (läs: examensarbeten). Konflikten framstår delvis som löjlig, givetvis bör såväl undervisning och studiemiljö som examensarbetena granskas och utvärderas. Högskoleverket tog fram ett förslag, som förankrades i den akademiska världen och bland studenterna. Regeringen valde att införa ett eget system. Att det ograverat gick genom riksdagen föranledde Flodströms resignation.

Han förhöll sig också utomordentligt kritisk till den havererade autonomireformen. Beskev den som “att med hacka och spade ta död på den kollegiala beslutsmodellen. De föreslagna reformerna kommer inte att minska det statliga inflytandet över lärosätena, snarare kommer det att göra statssekreteraren till universitetsdirektör för hela Sverige.” Dessvärre har han rätt. I termer av autonomi och akademiskt självstyre kan man lätt konstatera att förordningsstödet för fakultetsnämnderna, som är självständiga forskarvalda autonoma organ, avskaffas. De blir frivilliga för universitetsstyrelse och rektor, vilka utses av regeringen. För forskaren i gemen gör reformen sannolikt liten skillnad. Den mest sannolika effekten är att universitetsbyråkratin växer.

Istället för att skapa goda förutsättningar för akademisk republik, för akademisk självständighet, har regeringen med statssekreterare Peter Honeth i spetsen infört ett makalöst toppstyre. Flodströms kritik är inte bara väl förtjänt den vittnar om att han har intellektuell integritet.

Ungmoderaten, Peter Schulte, som gastar efter ministerstyre, bör väcka oro. Universiteten har, genom utnämningsmakten, snarare blivit mer än mindre politiserade och toppstyrda. De enda som får mer frihet och makt är de av regeringen utsedda universitetsrektorerna och universitetsstyrelserna. Man undrar vad som kommer härnäst, kommer Peter Schulte att kräva att all forskning som icke är regeringen behaglig skall förbjudas? Att universitetsrektorer ska vara politiskt korrekta kadrar, kommissarier som ser till att det bedrivs politiskt korrekt forskning? Det är uppenbart att Schulte aldrig hört talas om Lysenko än mindre om Lysenkoism.

Read Full Post »

De finns, som säger att sossarna inte vill vinna valet. Enligt en notis i Veckans affärer finns en intern promemoria, Låt borgarna ta skiten; vilken går ut på att det inte kommer att vara roligt att befinna sig i regeringsställning de närmaste åren. Risken är stor att dessa kommer att bli ytterst kärva,  att det blir ett ‘double-dip’ i konjunkturen, när USA, Storbritannien och PIIGS-länderna sanerar sina statsfinanser, att de närmaste åren kommer att präglas av krislarm och krispolitik.

Att sossarna utsett Thomas Östros till ekonomiskpolitisk talesman och Ibrahim Baylan till partisekreterare, visar enligt notisen i Veckans Affärer, att sossarna vill förlora valet, eftersom de helt saknar karisma. Den underliggande tanken skulle vara att sossarna med fördel kan förlora 2010 års val för att sedan komma igen starkt 2014 när bättre tider stundar.

Förvisso är Östros och Baylan inga karismatiska stjärnor, och visst kan en del förslag i den rödgröna valplattformen framstå som politiskt suicidala, ägnade att förlora valet, men att det skulle ligga en så diabolisk plan bakom framstår som ytterligt osannolikt. Det är klart att sossarna vill vinna valet!

Att sossarna råkat så illa ut i väljarundersökningarna är snarare en produkt av bristfälligt för att inte säga felaktigt strategiskt tänkande. Den rödgröna koalitionen har tillkommit i den borgerliga alliansens hägn. Uppenbarligen har partistrategerna föreställt sig att sossarna mer eller mindre måste gå i koalition för att återfå regeringsmakten. Sannolikt förstod inte partistrategerna att den borgerliga alliansen är en produkt av flera misslyckade borgerliga koalitioner.

Borgerlig regering framstod under en period, för väljarna, som liktydigt regeringskris. Det var därför alldeles nödvändigt för de borgerliga att bilda alliansen, för att visa att de alls är regeringsdugliga. De skrev således ihop en gemensam valplattform, en deklaration om vilken politik de avsåg att föra om de vann valet. Det fanns då inom de borgerliga skarorna, en avsevärd leda över att borgerliga regeringar tenderade att spricka, och en ganska hög grad av åsiktsöverensstämmelse. Att mejsla fram en borgerlig politik var en överkomlig uppgift.

Någon motsvarande åsiktsöverensstämmelse finns inte bland de rödgröna i dagsläget. Varken bland väljare eller partimedlemmar. Spännvidden är ytterst stor från gråsossar, vilka betraktar kapitalismen som en mjölkko som ömt ska vårdas, till marxister och neomalthusianer. Var för sig skulle sossarna, vänstern och de gröna, oförblommerat kunnat köra sina partiprogram. I koalition är de snöpta.

Tillväxt sedan 1889

Det är med all sannolikhet inte kul för ungvänstern att kämpa för utgiftstak och EU-medlemskap; eller för miljöpartister att försvara och stödja ‘betongsosseri’, och bistå sossarna att odla den ekonomiska tillväxten. Historiskt betraktar stora delar av socialdemokratin vänsterpartiet som potentiella landsförrädare, att förklara varför sossarna skulle regera tillsammans med dem är en otacksam uppgift. Den gemensamma plattformen riskerar att demobilisera valarbetarna.

I valmanskåren finns sannolikt också en oro för regeringsdugligheten. Kommer någon miljöpartiminister att göra en ‘Olof Johansson’ över förbifart Stockholm? Eller någon vänsterminister att lamslå regeringsarbetet över någon socialförsäkringsfråga?

Ytterligare ett bekymmer för de rödgröna är att de inte har någon riktigt bra motståndare att mobilisera mot sedan moderaterna i förra valrörelsen snodde sossarnas brallor och gjorde stora delar av sossarnas politik till sin, inklusive den s k “värnskatten”, och utnämnde sig själva till det Nya arbetarpartiet.

Read Full Post »