Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010

Det finns en rad skäl till varför sossarna gjort sitt sämsta val sedan 1920-talet. Först och främst gjorde man en enorm strategisk felbedömning när man slog sig ihop med miljöpartiet och vänstern. Det innebar att man oreserverat anslöt sig till blockpolitik, vilket medförde att man demobiliserade en stor del av de egna väljarna. När man bildade ett rödgrönt block bortsåg man från en rad viktiga faktorer.

Man bortsåg från den misstänksamhet som finns inom socialdemokratin mot vänsterpartiet, och som har funnits där ända sedan partisplittringen 1917 när munkorgsstadgan föranledde den bolsjevikinfluerade vänstern att bryta sig ur socialdemokratin för att öppna eget. Gråsossar har genom historiens lopp betraktat kommunister med yttersta misstänksamhet som potentiella landsförrädare. Kommunisterna ställde sig på Stalins och sovjets sida i det finska vinterkriget, och ända fram tills kommunismens kollaps gullade ledargarnityret med Östeuropas diktatorer. Den svenska vänstern må ha anslutit sig till den liberala demokratin och vara goda demokrater långt ifrån marxist-leninismens statskuppsideologi. Men misstänksamheten mot vänstern kvarstår bland stora delar av sossarnas väljare. Folk som mycket väl kunnat tänka sig att rösta på sossarna men aldrig någonsin på vänstern valde istället alliansen eller sofflocket.

Vidare bortsåg man från att stora delar av de egna väljarna är ytterst misstänksamma mot miljöpartiet. Traditionella gråsossar är utvecklingsoptimister som är för kärnkraft och ekonomisk tillväxt. En stor del av dem är bilburna, och bor i glesbygd: höjda bensinskatter och bilfientlig retorik är anathema för dem. De uppfattar miljöpartiet som flummigt, som ett hinder för tillväxt och fortsatt välståndsökning. Som ett parti man absolut inte vill se i regeringsställning.

Koalitionen skrämde bort en betydande del av sossarnas kärnväljare samtidigt som den knappast lockade över några från alliansen. En stor del av alliansens kärnväljare finner nämligen vänstern ännu mer oaptitlig än vad traditionella gråsossar gör. Många ifrågasätter vänsterns demokratiska trovärdighet. Miljöpartiet förknippas av många med ett neo-mathusianskt evangelium med starka inslag av planhushållning.

Det gick inte att rösta på sossarna utan att samtidigt rösta på vänstern och miljöpartiet, ett perfekt recept för att stöta bort väljare. Förlusten var given. Sannolikt hade de tre partierna fått bättre valresultat om de hade drivit helt separata kampanjer.

Valförlusten har dock även andra djupare förklaringar än fatal taktisk klantighet. Sossarnas partiapparat fungerade väl under urbaniseringen av Sverige.  Den var en progressiv kraft. Men idag kännetecknas den  kanske främst av oligarkins järnlag. Som Ardalan Shekarabi säger i en intervju: Man ska inte behöva koka kaffe i tio år innan man kan bli förtroendevald. Sosseoligarkin har av allt fler svenskar kommit att uppfattas som ett särskilt frälse, en politisk adel, som betonghäckar, ett etablissemang som lagt beslag på staten och bara släpper fram likasinnade.

Ideologiskt framstår sossarna som vilsna. De borgerliga har anammat den generella välfärdspolitiken, som var sossarnas främsta projekt, och har dessutom visat sig regeringsdugliga. Projektet att socialisera produktionsmedlen genom löntagarfonderna slog slint.

Sossarna har låst sig i en klassretorik. Man ska ta från de rika och ge till de fattiga. Ernst Wigfors ideom `fattigdomen fördrages med jämnmod, blott den delas av alla´, härskar fortfarande och yttrar sig i en retorisk ambition att sätta dit dem som lyckats bli välbeställda, samtidigt som miljardärerna behandlas som ett särskilt frälse.

Även om sossarna valstrategiskt kalibrerat skatteökningarna så att relativt få skulle bli föremål för dem (‘plånboksvalet’), så skrämmer Robin Hood retoriken bort en stor del av väljarna, som hoppas kunna tjäna mer och kanske bli förmögna. Retoriken krossar folks förhoppningar.

I statsfinansiellt avseende är ‘värnskatten’ — som alliansen fortfarande inte vågat ta bort — och den tilltänkta förmögenhetsskatten negligerbara. Sannolikt har den senare en direkt negativ effekt eftersom den leder till att kapital placeras utomlands istället för i Sverige. Moraliskt framstår det som konstigt att den som har en hygglig lön och tjänar 100 kronor extra bara får behålla 42 kronor. Medan den som gör ett aktieklipp bara betalar 30 procent skatt. I dagens individualistiska samhälle utläses SAP av alltför många som Svenska Avundsjuke Partiet.

Det är hög tid för sossarna att komma ihåg att socialismen ytterst var en befrielselära. Det är dags att tänka om, att komma med program som befriar folk och stödjer deras livsprojekt. Sannolikt är det nödvändigt för partiet att i vissa frågor lägga sig strax till höger om moderaterna för att ha en chans att återvinna regeringsmakten.

Det finns en rad centrala politikområden som vanskötts där sossarna, givet att de omprövar en rad tidigare ställningstaganden, borde kunna vinna röster. Vissa kommunaliseringar har gått helt åt skogen. Delar av skolväsendet borde återförstatligas, läraryrket behöver återupprättas, för att erbjuda bästa möjliga utbildning till alla ungdomar. Universitetssjukhusen, och specialistsjukvården, vilka i landtingskommunal regi befinner sig i ständig kris, borde också vara en sak för staten.

Energipolitiken borde läggas om, för att minska utsläppen och bli kvitt kol och oljeberoende, sannolikt tar man bäst tillvara Sveriges komparativa fördelar genom att ersätta fossilkraft med kärnkraft. Regeringens forsknings- och högskolepolitik har uppenbara svagheter. Den s ­k ”autonomireformen” är ett fiasko, som underminerar den akademiska friheten och på sikt forskningen.  Ska Sverige ‘konkurrera med kunskap’, med högt utbildad innovativ arbetskraft, måste det löna sig att studera, och den akademiska friheten måste värnas. Det duger inte att använda universitet och högskolor som en sorts mega-AMS. Skattesystemet får inte, som idag, bestraffa dem som läser länge och blir högutbildade.

Rolf Alsings och Niklas Ekdals förslag med en platt likformig skatt: 25 procent på arbete, kapital och konsumtion, kunde med fördel övervägas. Det skulle ge enorma incitament för arbete och utbildning.  Eventuellt skattebortfall kan kompenseras med fastighetsskatt. Fastigheter flyttar ju inte utomlands.

Katalogen kan göras lång. Förnyelse är inget magiskt. Förnyelse i politiken betyder att man gör sig av med förlegad politik, att man omprövar gamla ståndpunkter och ersätter dem med nya. Frågan är om sossarna klarar av det? Oligarkins järnlag som råder inom sossarnas politiska maskin stimulerar till papegojaktigt beteende snarare än förnyelse vilket medför att talangerna flyr. Nytänkandet går i stå innan det ens börjat.

Dessvärre är risken stor att det stora rådslaget som ska leda till den hägrande förnyelsen  (och valsegrar) blir en orgie i navelskådning och inavel. Det vore synd.  En socialdemokratisk ökenvandring är allt annat än önskvärd. Sverige behöver en vital och skarp opposition, som kommer med meningsfulla förslag och är regeringsduglig,  för att regeringen inte ska förslappas eller bli maktfullkomlig.

Annonser

Read Full Post »