Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2010

Det enda alliansparti som vann i valet är moderaterna, som gick upp med 3,8 procent. De övriga tre förlorade, och hade sannolikt förlorat ännu mer om det inte vore för borgerlig taktikröstning. Centern och Kristdemokraterna riskerar att falla ur riksdagen utan borgerliga stödröster. Folkpartiet minskade minst.  Men man kunde ha väntat sig att det skulle ha gått bättre med tanke på att partiet faktiskt har haft ministrar inom sina favoritområden. Utbildning och forskning ska ju ligga folkpartister särskilt varmt om hjärtat. Ändå har politiken inte gått hem hos väljarna. Frågan är varför röstar bara 7,1 procent av väljarna på folkpartiet?

Förklaringen kan sökas i att man inte varit särskilt duktig på det man gjort.  Lars Leijonborg skötte universitetsfrågorna med vänster hand, och saknade helt förankring i högskolevärlden. Han kom från ”sopis”, socialhögskolan, och lät snarare som en  fjunig ungdomsklubbist än som en kompetent minister som verkligen behärskade sin sak utan och innan. Ofta kändes det som om han drog inövade program, utan att ha en susning om verkligheten.

Ett typiskt exempel är kårobligatoriet. Avskaffandet av detta framställdes av Leijonborg som en frihetsreform. I praktiken innebar det att man socialiserade studentkårerna. Att dessa numer drivs med skattemedel. Demokratisk självförvaltning ersattes med socialism. Denna socialisering vann folkpartiet inga röster på.

Än knepigare blev det med den s k autonomireformen. Denna hade sin botten i kritiken mot att regeringen sedan 1991 utsåg  majoriteten av ledamöterna och från 1997 även ordförandena  iuniversitetsstyrelserna. Det fanns en risk för politisering. I retoriken beskrevs läget som att universiteten de facto hade politiserats. Något som inte var sant. De främsta effekterna var att risken för de föredragande att bli motsagda minskade, och till följd därav en avsevärd universitetsbyråkratisk tillväxt.

I retoriken hette det att universiteten skulle bli självständiga. Emellertid underlät Leijonborg att definiera hur universitet konstitueras. Istället för att använda förordningsmakten till att säkerställa akademisk frihet, rättssäkerhet och skydd mot diverse avarter, valde Leijonborg att avreglera. De kollegiala beslutsorganen avskaffades, samtidigt som regeringen fortsätter att utnämna rektorer och styrelsemajoriteter. Leijonborg framstod som närmast helt aningslös, ifråga om framstående forsknings nödvändiga förutsättningar, istället för att befria universitet skapade han förutsättningar för toppstyre. Rektorer och universitetsdirektörer har fått större frihet. Forskarna mindre. Än en gång har folkpartiet visat sig vara mästare på luftgitarr.

Omläggningen av Vetenskapsrådets verksamhet är ingen höjdare heller. Visserligen har tidigare ministrar ett avsevärt ansvar. Men de nya principerna för tilldelning av forskningsanslag, som lanserades samtidigt med toppstyret (autonomireformen på folkpartistiska), medför att konkurrensen minskar vid allokeringen av forskningsresurser och kommer att missgynna yngre forskare och kvinnor. Anslagen går till gårdagens forskare inte morgondagens.

En annan viktig fråga som schabblats bort är universitetssjukhusen. Dessa har sedan de landstingskommunaliserades sjunkit ner i ett ekonomiskt träsk p g a det dubbla huvudmannaskapet. Läget är helt enkelt att läkarna är landstingsanställda varför forskningen alltmer i takt med sämre ekonomi fått stå tillbaka för angelägna sjukvårdsbehov. Den kliniska forskningen har urholkats till den grad att man utan överord kan säga att den befinner sig i kris.

Leijonborg tillsatte en utredning, med professor Olle Stendahl i spetsen, som skulle komma tillrätta med problemet. Dess förslag var att man skulle återinföra ett samlat huvudmannaskap, genom en bolagskonstruktion, som i praktiken skulle bli ett återförstatligande. Förslagen fick ett mycket starkt stöd från de medicinska fakulteterna. Hittills har det inte kommit några förslag från regeringen och läget vid undervisningssjukhusen är sämre än någonsin.

Slutligen skolan, som är folkpartiets paradfråga. Den svenska skolan har reformerats sönder till den grad att Jan Björklund kunnat göra karriär på något så banalt som att man ska lära sig något i skolan och att det ska vara ordning och reda i klassrummen. Även här har folkpartiet misslyckats i analysen. Det verkliga förfallet inleddes när Göran Person var skolminister och knäckte lärarna och kommunaliserade skolan. Tidigare lockades en del verkligt duktiga ambitiösa människor till skolan av möjligheten att själv styra över sitt arbete och de långa ferierna, som vägde upp mager betalning. Kommunaliseringen öppnade för obegränsat med friskolor. Till och med religiösa sekter får driva egna skolor där de kan programmera för att inte säga förgifta barn.

För att få ordning på skolan och erbjuda alla barn bra utbildning är det sannolikt nödvändigt att återförstatliga vissa funktioner, t ex läraranställningarna, att återupprätta läraryrket så att verkligt duktiga personer väljer lärarbanan. Man skulle också med fördel kunna förbättra kontakten med universiteten, främst genom att anställa fler lektorer. Alla som doktorerar kan inte vara kvar vid universiteten, och då bör lärarbanan vara ett attraktivt val. De religiösa friskolorna borde stängas omedelbart.

Folkpartiet i regeringsställning har hittills varit en besvikelse. Socialiseringen av studentkårerna, avskaffandet av det kollegiala styret till förmån för toppstyre vid universiteten, frånvaron av politik när det gäller undervisningssjukhusen, och det eviga ältandet om i vilken klass skolbarn ska få betyg, den bisarra tilltron till skolrektorernas övermänsklighet för att inte säga gudomliga förmåga, är inga meriter. Det är inte konstigt att partiet tappar röster. Att partiet går bakåt beror på att de höga ambitionerna svikits av den egna förmågan.

Read Full Post »

Normans flopp

Härförleden presenterade finansmarknadsminister Peter Norman ett länge motsett förslag som skulle gynna sparande och kapitalbildning. I sin nuvarande form blir det dock en flopp. Namnet på den tilltänkta  nya sparformen är till att börja med helt misslyckat. Investeringssparkonto är en utpräglad tautologi. Investeringskonto vore enklare och bättre.

Mer bekymmersamt är att den nya sparformen inte hanterar problemet att småspararna idag har miljarder inlåsta p g a reavinstbeskattningen. Spararna väljer att ligga kvar i usla fonder för att inte  behöva skatta bort kapital.

Modellen för den tilltänkta sparformen är hämtad från kapitalförsäkringen, som har en schablonskatt på strax under en procent. Dessvärre föreslås en höjning av skatten på kapitalförsäkringar. Den ska vara samma för dem som för den nya sparformen. Det hade varit bättre att göra tvärtom!

Intentionen att förenkla aktie- och fondsparande är rätt. Den som spar långsiktigt ska kunna byta aktie eller fond utan att förlora  kapital. Utförandet är dock fel. Det är fel att höja schablonskatten. Höjningen gör sparandet oattraktivt. Saken är den att skatten dras på kapitalet oavsett om det växer eller minskar. Det kan alltså bli en mycket dålig affär.

Det är också fel, och onödigt, att införa kvartalsvisa mätningar. Att de som har kapitalförsäkringar skulle tömma dem över nyår är en myt. Likviddagar i förening med volatila marknader gör sådant beteende till en ytterst riskabel affär som medför risk för förluster som är betydligt större än skatten.

Idag ligger ett enormt kapital inlåst i fonder. Småspararna kan inte byta fond utan att utlösa realisationsvinster och bli fattigare på kuppen. Ska det bli någon skjuts på investeringskontona bör detta kapital få föras in i dem utan att realisationsskatten utlöses. För att förhindra kortsiktig skatteplanering kan man med fördel ha regeln att uttag får göras först efter fem år.

Read Full Post »

Blir Lena Sommestad sossarnas nästa partiledare? Det finns en chans. Hon är urban, analytisk, intellektuell och hon är på första plats bland sossarnas gruppsuppleanter i Uppsala län. Det enda som krävs för att hon ska komma in i riksdagen är att någon av Uppsalas tre riksdagsmän avsäger sig sin plats.

Lena Sommestad är en välrenommerad forskare i ekonomisk historia. Avhandlingen Från mejerska till mejerist: en studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess har prisats. Den som lyssnar på henne kommer snart underfund med att hon har djup och en egen analys ofta med en intressant samhällsvetenskaplig klangbotten. Hon är ingen vanlig partigängare.

Det som talar mot henne är utspelet mot Thomas Östros i Dagens Nyheter. Saken är helt enkelt den, att om Thomas Östros petas som ekonomisk-politisk talesman och lämnar riksdagen så kommer Lena Sommestad in i riksdagen. Inom partiet finns de som uppfattar hennes kritik av Östros som illojal och motiverad av egenintresse.

Sossarnas kris är djup. Ska sossarna kunna återerövra makten krävs radikala grepp. Krisen skulle kunna öppna vägen för henne.  En nödvändig förutsättning är att kritiken mot Östros växer i styrka så att han petas med påföljd att hon kommer in i riksdagen. Det är mycket som ska klaffa.

Det finns en del som talar för detta scenario. Östros är en tung belastning och måste gå om sossarna ska ha en chans att återhämta sig. För dem som vill ha en socialdemokratisk regering måste det framstå som utomordentligt oroande att han ännu inte aviserat sin avgång. Lena Sommestad skulle medföra ett intellektuellt lyft för sossarna. Det skulle bli intressant oppositionspolitik i takt med tiden.

Det som talar mot Lena Sommestad är att hon saknar en bas i partiet. Hon tillhör inte dem som gick med i SSU i späd ålder. Hon har inte gnetat i kommunalpolitiken i decennier. Frågan är om LO är beredd att ställa sig bakom henne?

Ytterligare en sak som talar mot henne är att Östros faktiskt personvaldes, med 8.7 procent av sosserösterna i länet, medan Lena Sommestad endast hade 2.4 procent. Visserligen fler än den som fick sossarnas tredje riksdagsplats, Roger Lamell (1.2%), men inte tillräckligt för att slå ut denne. Om Östros väljer att kämpa för att hålla sig kvar i partitoppen är hon i praktiken chanslös. En partiledare utan riksdagsplats är ständigt off-side och i praktiken utan möjligheter att göra sig gällande.

Read Full Post »

Fel att burka tjejer

Mångkulturalism är svårt att hantera för somliga. Det beror i hög grad på en dålig förståelse av vad som utgör kultur. Somliga uppfattar det som en given essens som alla människor bär inom sig och som man inte får kritisera. Den som är kritisk riskerar att bli beskylld för att vara sverigedemokrat.

Detta är utpräglad dumhet. Kultur innebär en massa val. Sedvänjor kan bäras vidare över generationerna, anammas eller avskaffas. Liksom det är helt legitimt att kritisera julen, midsommarfylleri, kommersialism, eller jantelagen, är det helt legitimt att kritisera såväl europeiska som utomeuropeiska kulturer.

Här är i varje fall delar av den svenska vänstern helt vilse. Ska man tillåta burka i skolorna eller inte är det senaste exemplet. Somliga förfasas över att Erik Ullenhag, efter DOs beslut härförleden, vill ändra lagstiftningen, så att man kan förbjuda burka i skolan. Att förbjuda är ju ett förbud, och därför inte liberalt. Man tar sig för pannan och undrar om det också är fel att förbjuda barn-aga, kvinnlig omskärelse, o s v.

Burkan är en symbol för ett extremt kvinnoförtryck. Kvinnan segregeras till en kvinnlig värld och nekas ta del av det offentliga livet till den grad att hon inte ens får visa ansiktet. Den är en symbol för en utpräglat patriarkal ordning, för kvinnans underordning. Den är ett ok för kvinnor i delar av mellanöstern och södra Asien.

Den svenska vänstern har länge strävat efter jämställdhet och man har genom en medveten politik underminerat den patriarkala ordningen. Det är därför ytterst förvånande att en del av den svenska vänstern nu hävdar att det ska vara en rätt att bära burka i skolan. Här är man ute och fiskar i grumliga vatten. Det är svårt att se någon annan förklaring än att de hoppas på patriarkala röster i nästa val.

Kvinnoemancipationen gäller i dessa kretsar uppenbarligen inte muslimska tjejer. En vänsterkvinna som dock är fullständigt klarsynt är Carina Hägg. Hon slår huvudet på spiken när hon skriver, att DOs beslut är ett ”bakslag för de muslimska tjejer och kvinnor som varje dag slåss för rätten att vägra bära slöja.

I ett modernt samhälle är burkan endast till gagn för Usama Bin Laden, och hans likar, som kan förklä sig till kvinnor.

Read Full Post »