Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Forskningsfrågor’ Category

Uppsala universitets förvaltning vill bygga en skyskrapa intill den botaniska trädgården, en barockträdgård, och slottet. Förvaltningen vill inte bygga något vanligt hus. Nej, det ska bli ett landmärke, en monumental byggnad, som ett ”utropstecken” i landskapet, en symbol för Uppsala universitet. Förslaget motiveras med att förvaltningen inte längre får plats i det nuvarande skandalhuset varför man behöver ett nytt. Dessutom är arbetsmiljön dålig i skandalhuset. Tydligen duger det inte med stuckaturer och tre och en halv meter i takhöjd.

136924_view-b_1_40x28

Strandad finlandsfärja i korsningen Dag Hammarskjölds väg och Norbyvägen

Estetiskt är projektet en katastrof. De ritningar som presenterats för närmast tankarna till en finlandsfärja. Det skulle bli ett nytt Skandalhus med stort S. Och det framstår som helt obegripligt varför man inte lägger det tilltänkta huset söder om Blåsenhus och Campus 1477 istället. Där finns gott om outnyttjat utrymme.

Dock finns andra invändningar än estetiska. För det första är det barockt att Uppsala universitet skulle symboliseras av en skyskrapa med 500 byråkrater. Sämre symbolik, och sämre reklam, får man leta efter.

För det andra behöver universitets förvaltning nya lokaler lika mycket som Imelda Marcos behövde fler skor. Den ständiga byråkratiska tillväxten är ett hot mot undervisningen och forskningen, eftersom den tenderar att äta denna ur huset. Studenterna har fått allt mindre undervisning det senaste decenniet, de akademiska lärarna går på knäna, medan förvaltningen växer. Endast 60 procent av omsättningen går till forskning och undervisning.

Viss byråkrati har haft en närmast malign tillväxt. 1993 när managerialismen sattes i högsätet sköttes universitetets centrala planering av sju personer.  Idag har planeringsavdelningen 30 personer. Informationsavdelningen hade sju anställda. Idag har den 30 anställda. Juridiska avdelning har fördubblats, från fyra till åtta personer. Exemplen kan mångfaldigas.

Tillväxten har varit så kraftig att de akademiska lärarna och fakulteterna häromåret i samband med en riskanalys, av potentiella hot och faror, uppfattade den som en fara för verksamheten.  Antalet studenter, doktorander, examina, vetenskapliga arbeten har inte ökat i samma utsträckning. I förhållande till antalet byråkrater faller produktiviteten. Det förvaltningen behöver är inte ett nytt hus. Snarare behövs djupgående rationalisering, som frigör resurser för undervisning och forskning.

Read Full Post »

Har Patrick Krassén  på svenskt näringsliv aldrig hört talas om HÅSar och HÅPar? I sin blogg påstår han att det finns ”ett tydligt ekonomiskt incitament att registrera många studenter, men inget motsvarande ekonomiskt incitament att faktiskt tillse att dessa studenter tar examen, eller att de får användning för studierna i arbetslivet efter att de lämnat universitetet.”

Det finns i allra högsta grad incitament för högskolorna att se till att studenterna blir klara p g a att en stor del av anslagen ges efter antalet examina. En stor del av intäkterna betingas nämligen av antalet examina, helårsprestationer, s k HÅPar, andelen av ersättningen som baseras på HÅP varierar från ca 55 procent till 35 procent. Det är ett enkelt samband: färre examina, mindre pengar.  När Krassén skiver att lärosätena inte har incitament att tillse att studenterna tar examen, snackar han helt i nattmössan, eller för att tala svenska, han snackar skit. Han vet inte vad han talar om.

Uppenbarligen har Krassén helt missat att en central del av kritiken mot systemet med HÅSar och HÅPar gick ut på att detta premierade examina istället för kunskaper. Det jämfördes med planekonomin. Så länge ett visst antal skor producerades, och planmålen uppfylldes, spelade det ingen roll om alla var vänsterskor.

Det förhåller sig också så att studenterna är rationella människor, utbildningar som inte leder vidare till ett meningsfullt arbetsliv får få eller inga studenter. Visst finns undantag. Men det är väl ingen som anser att krämare som säljer träsprit till alkoholister är representativa för näringslivet. Eller att näringslivet i gemen ska dömas därefter med guilt by association.

De som äger Svensk näringsliv har all anledning att känna sig oroliga. Företräds näringslivet av en inkompetent klåpare faller det en skugga över näringslivet.  Det har sagts förr och det finns anledning att säga det igen. Innan Svenskt näringsliv går ut med sina produkter bör de låta dem kvalitetsgranskas av något bättre seminarium. I detta fall hade faktiskt räckt att tala med praktiskt taget vilken akademisk lärare som helst.  Det är pinsamt för aktieägarna, pinsamt för bolagen, pinsamt för näringslivet, att detta får fortgå.

Frågan inställer sig om svenskt näringsliv är en skyddad verkstad?

Read Full Post »

Härförleden förespråkade Mikael Damberg och Adnan Dibrani i UNT att utbildningsbidraget för doktorander skulle avskaffas. Utbildningsbidraget är idag otjänligt som studiefinansiering i forskarutbildningen, inte minst därför att det finns stora luckor i socialförsäkringsskyddet och övergången till doktorandtjänst medför en lång period av utförsäkring. Utmärkt tänkt och väl argumenterat av två socialdemokratiska riksdagsmän. Det kan nästan vara förlåtet att det var sossarna som med hänvisning till det statsfinansiella läget återinförde utbildningsbidraget 1995. Möjligheten att inrätta nya utbildningsbidrag hade avskaffats 1993 av den dåvarande utbildningsministern Per Unckel.

Däremot blir det besynnerligt när den moderate riksdagsledamoten Oskar Öholm ger sig in i debatten. Öholm skriver att det är universiteten som bestämmer vilken anställningsform doktorander har. Det är långt ifrån sanningen.

Doktorander går i princip alltid på specialreglerade försörjningsformer. Att så är fallet beror på att det är en av de få visstidsanställningar som tolereras i Sverige. Det anställningsskydd som gäller för vanliga jobb gäller ej. Skälet är att man ska doktorera och sedan gå vidare. För att hantera denna situation har statsmakten dels inrättat femte kapitlet i Högskoleförordningen, vilket reglerar doktorandtjänsten, dels inrättat förordningen om utbildningsbidrag. Utan dessa förordningar skulle doktoranderna bli LASade, tillsvidareanställda, och kunna bli kvar till pension.

Staten erbjuder således två finansieringsformer, vilket för övrigt också kommer till uttryck i sjunde kapitlet i Högskoleförordningen, enligt vilket man kan anta ”sökande som anställs som doktorand eller som beviljas utbildningsbidrag för doktorander”. (7:36)

Det är ju trevligt att Öholm välkomnar att Lund, Umeå, och Göteborg, fasar ut utbildningsbidragen. Men faktum kvarstår, att det är en förordningsfråga. Det är regeringen som genom sin förordningsmakt gör det möjligt att förordna doktorander på utbildningsbidrag. Lösningen är enkel. Avskaffa förordningen om utbildningsbidrag, så kommer Sveriges doktorander att få drägligare försörjning och väsentligt bättre socialförsäkringsvillkor. Det har ingenting med pekpinnar och förbud att göra!

Read Full Post »

Organisationen Svenskt näringsliv har för andra gången på bara ett par månader hoppat i galen tunna. I en rapport som i allt väsentligt handlar om varför ungdomar etablerar sig så sent i yrkeslivet förespråkar man differentierade studiemedel. De som läser humanistiska eller konstnärliga ämnen borde, enligt organisationen, få sämre studiemedel, mindre stipendiering (bidragsdel på nusvenska) och större lånedel, för att avskräcka (signalera på nusvenska) från studier i humaniora, ity antalet som söker humanistiska utbildningar har ökat radikalt jämfört med antalet sökande till ingenjörsutbildningarna.

Argumentationen är ytterst försåtlig. Snarare än belägg används ”guilt by association”. Det talas om ”slöstudier” och ”hobbykurser” och som exempel på otillständiga ämnen nämns svampkunskap (mykologi) och golf. En högskoleutbildning i golf kan förefalla svårmotiverad (är golf humaniora eller en skön konst?). Men mykologin är en nödvändig förutsättning för penicillin. Inte är väl det svenska näringslivet emot antibiotika? Man får också i stapeldiagram reda på att avkastningen är låg på högre utbildning i Sverige. Högst är den i Portugal. Någon förklaring ges ej utöver den s k ”värnskatten”. Kanske har det faktum att betydligt färre läser vidare i Portugal än i Sverige betydelse?

Reaktionerna har  inte låtit vänta på sig: ”Aprilskämt”, ”Helt absurt”, ”Tack för ett kul skämt”, ”Risk för brattifiering”, ”Korkat utspel”, ”Rötmånadstankar”, ”Pinsamt”, ”Snävt och bildningsfientligt”, ”Kortsiktig nytta hot mot all utbildning”, ”Omodern och stel bild av arbetsmarknanden”, o s v.  Stefan Fölster et al tycks inte ett ögonblick ha reflekterat över hur snedrekryteringen skulle skärpas. Än mindre tycks de ha funderat över vilken roll humaniora har i det moderna kunskapssamhället. Organisationen har kort sagt gjort bort sig kapitalt och gjort en taktisk reträtt. Efter ett par dagar heter det nu att det är ”hobbykurserna” man är kritisk mot.

Rapporten är ett sammelsurium av viktiga frågor. Organisationen vill ha bättre högskoleutbildning, lägre marginalskatt, fler ingenjörer, tillgång till arbetskraft som klarar av jobben som erbjuds. Rimligen legitima anspråk. Men inget av dem tillmötesgås genom att ge humanister lägre studiebidrag.

Den svenska högskolan har förslummats. Antalet studenter har ökat utan att resurserna ökat proportionellt. Utbildning har uppfattats som saliggörande till den grad att man snart sagt akademiserat alla möjliga yrken. Det har uppstått en utbildningsbubbla. Delar av högskolan för snarare tankarna till ett jättelikt AMS än till akademiska studier.

Trots att Sverige på sin höjd har bärkraft för fem eller kanske sex universitet värda namnet har vi nu ett tjugotal. En del av dem är i akademiskt avseende på åsa-nisse-nivå. Mycket talar för att vi befinner oss i en gigantisk utbildningsbubbla. Lösningen är uppenbar: stick hål på bubblan. Sverige är inte större än att landet högst klarar av att ha fem sex universitet.  Kan man lägga ner regementen kan man rimligen lägga ner högskolor som inte håller måttet och koncentrera anslagen till fem eller sex universitet, ett alexanderhugg som på köpet skulle lösa problemet med ”hobbykurserna”.

Marginalskatten, den s k ”värnskatten” är förvisso ett problem, avkastningen på högre utbildning blir låg, dessutom ökar den med stor sannolikhet snedrekryteringen, eftersom de privatekonomiska incitamenten till högre utbildning minskar eller blir obefintliga. Kulturellt kapital väger tyngre än det borde.

Den högre utbildningen och skatterna är utpräglade politiska frågor. Däremot är den föreburna bristen på ingenjörer något arbetsgivarna skulle kunna åtgärda på egen hand. Höj lönerna rejält för ingenjörer, så kommer fler att söka sig till yrket. Den bristande matchningen på arbetsmarknaden framstår i v f delvis som en fråga för företagen. Det finns något som heter internutbildning.

För bara ett par månader sedan hoppade företrädare för organisationen på forskningen och forskarutbildningen på ett sätt som ådagalade en närmast pinsam okunnighet om grundforskningens betydelse för framåtskridandet. Nu har organisationen gjort bort sig än en gång. Det som gör saken extra allvarlig är att organisationen kallar sig för Svensk näringsliv. Man skulle kunna tro att den verkligen representerar svenskt näringslivs uppfattning.  I det fallet ligger vi illa till. Det är hög tid för näringslivet att styra upp sin intresseorganisation. Saken är den att folk kan få för sig att det svenska näringslivet i gemen är puckat, kvar på 1950-talet, och har framtiden bakom sig.  De senaste utspelen om forskning och utbildning skadar näringslivet.

Nils Starow, ger organisationen ett klokt råd, att Svenskt näringsliv  ”inför nästa gång ni gör ett utspel som handlar om studier, låt en utomstående part ta en titt på det först, så kanske ni slipper bli [till] allmänt åtlöje nästa gång.” Jag skulle vilja ta det ett steg längre. Utsätt gärna framtida alster om forskning eller utbildning för en kvalitetshöjande ventilering på något bättre samhällsvetenskapligt seminarium innan ni trycker upp och sprider dem.

Read Full Post »

Svenskt näringslivs påhopp på forskningen och forskarutbildningen är ytterst förvånande. Organisationen vill helst att skattebetalarna ska stå för en större del av industriforskningen. Detta budskap framförs med försåtliga argument, som att det blir lättare för dem som disputerar att få jobb om de samarbetar med ett företag i sin forskning.

Men, hallå, forskning och produktutveckling är olika saker. Grundforskningen bedrivs för att vidga vetandet, och resulterar ibland i en avlägsen framtid i industriella applikationer som är kommersiellt gångbara. Att det är långt mellan bolagen och grundforskningen är närmast ett hälsotecken. Det visar att forskarna gör vad de ska.

En sak som gör Svensk näringslivs kampanj direkt pinsam är att näringslivets egna satsningar på forskning släpar efter. Enligt Veckans affärer, näringslivets egen veckotidning, förhåller det sig nämligen så att “de senaste tio åren har svenska storbolag prioriterat ned sin forskning och utveckling. … Under samma period har i stället pengarna regnat över ägarna.

I klara verba skriver Veckans affärer att det blivit ”utdelning i stället för forskning”. Med år 2000 som basår, har forskningen i absoluta tal minskat med  0,8 procent, personalkostnaderna har ökat med 40 procent, och utdelningen har ökat med 81 procent.

Trenden är alltså tydlig: under de senaste tio åren har de svenska storbolagens investeringar i forskning och utveckling i princip stått stilla. Lönekostnaderna har under samma period ökat i takt med inflationen, samtidigt som utdelningen till aktieägarna ökat med 81 procent.

Nu hoppas uppenbarligen Svenskt näringsliv att skattebetalarna ska gå in och täcka bortfallet. Det finns det ingen anledning för dem att göra. Produktutvecklingen ska självfallet företagen göra som tjänar pengar på produkterna. Statlig dirigism tenderar att leda, helt fel, till kapitalförstöring. Istället är det läge för mindre utdelning och mer forskning, om bolagen vill klara konkurrensen på sikt.

Om statsmakten skulle satsa på tillämpad forskning istället för grundforskning så innebär det att man på sikt sågar av den gren man sitter på. Då kommer svenskt näringsliv, med liten bokstav, verkligen på efterkälken. Grundforskningens resultat är nämligen ytterst långsiktiga. Det kan gå decennier innan en upptäckt ger någon kommersiell nytta. Kommersialiseringen gör ytterst sällan av forskarna själva. Högstående kulturer tenderar att kännetecknas av en hög grad av arbetsspecialisering.

Det vore bättre om Svenskt näringsliv istället för att kasta sten i glashus ägnade sin tid och kraft åt att förmå bolagen att tänka och satsa mer långsiktigt. Det gynnar nämligen såväl bolagen som Sverige och Svenskt näringsliv på längre sikt.

Read Full Post »

Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste ett inlägg på UNT-debatt i måndags morse av tre personer anställda av Svenskt näringsliv. Författarna hävdar, att forskningen i högre grad borde bedrivas i samarbete med industriföretag, att man kan utvärdera forskningens nytta genom att telefonintervjua nydisputerade om i vilken utsträckning de samarbetat med företag, sökt patent, etc.  Implicit finns ett banalt och helt felaktigt antagande, att forskningen är kortsiktigt nyttig, att den fungerar ungefär som en kortfristig investering, man satsar och får en snar belöning. Detta är ett felslut som man bara kan göra om man helt saknar insikt i forskningens villkor och vetandets utveckling.

Saken är ju den, att de upptäckter som görs inom grundforskningen kommer till nytta i helt andra sammanhang än i de där de upptäckterna görs. Neutronerna upptäcktes, t ex på trettiotalet, och först trettio år senare, påpekar Pär-Anders Söderström i Ergo, tillämpades kunskapen när man byggde kärnkraftverk, och senare har moderna cancerbehandlingar växt fram ur trettiotalets upptäckter (med svenska världsföretag som Electa och Ray Search Laboratories).

Det kan alltså vara oerhört långt mellan upptäckt och någon form av näringsverksamhet. Det kan gå decennier och även sekler innan forskningsresultat i någon mening används i näringsfång, och det är sällan samma personer som bedriver grundforskningen som sedan utvecklar tillämpningen. Det görs av andra i andra led. Det kallas arbetsspecialisering och är ett kännetecken för högt utvecklade civilisationer.

Man frågar sig om Svenskt näringsliv står bakom denna rapport? Eller är det bara några obildade krämare som är ute efter sina femton minuter i rampljuset? Eller är förhoppningen att skattebetalarna ska subventionera produktutveckling som placerare och aktieägare inte vågar satsa på?

En sak är säker. Om man prioriterar ner grundforskningen, framtagandet av vetande helt för dess egen skull, till förmån för tillämpad forskning, så skadar man sina egna långsiktiga intressen. I det långa loppet får man ett fattigare näringsliv. Det är läge för svenskt näringsliv, som just rekryterat den förre högskole- och forskningsministern Tobias Krantz till chef för avdelningen utbildning, forskning och innovation, att komma med klarläggande om var organisationen står.

Read Full Post »

Björn von Sydow går mot bakgrund av universitetskansler Anders Flodströms avgång  till storms mot regeringen i SvD under rubriken Respektera den akademiska friheten. Han skriver, att “[r]egeringen lägger också fram förslag efter förslag som man hävdar ska stärka akademins frihet. Samtidigt väcker dessa reformer stort motstånd hos sakkunniga, hos universitetslärare och hos studentföreträdarna. Med andra ord – regeringen för en strid mot dem man säger sig vilja befria. Det går inte ihop.”

Dessvärre har von Sydow rätt. Det går inte ihop. Någonting har slagit fel med den s k ”autonomireformen”. Avsikten var att man skulle befria universiteten från en upplevd otillständig politisk klåfingrighet.  De politiskt utnämnda styrelserna och styrelseordförandena skulle bort. Lärosätena skulle bli självständiga.

När de goda avsikterna omsatts till politisk handling har det emellertid visat sig att produkten av ansträngningarna blivit något annat än självständiga lärosäten. Istället för att odla och reglera det kollegiala styret, som normalt förknippas med akademisk frihet och självständiga lärosäten, har man skapat institutionella förutsättningar för ett absolut toppstyre. Statssekreteraren, Peter Honeth som verkar har mer att säga till om än ministern, föreställer sig sannolikt att det är en modell hämtat från näringslivet. Det är en illusion. Ett företag som sköttes efter Honeths modell skulle snabbt gå i konkurs.

En rad stolligheter föranleder kritiken. Trots att det ideligen talas om universiteten som subjekt definieras aldrig hur detta subjekt är konstituerat. Istället för att med förordningsmakten reglera hur universitet konstitueras avskaffar man stora delar av högskoleförordningen samtidigt som man utnyttjar utnämningsmakten till att utse såväl rektor som styrelse. Det finns inte ens krav på att rektor eller styrelse ska väljas på universiteten.

Det är en ogenomtänkt avreglering, som snarare är ett hot mot den akademiska friheten än något som underbygger och stärker den. I vissa avseenden går det helt på tvärs med regeringens egen politik. Regeringen vill t ex, som en reform, införa krav på att skollärare ska vara lärarutbildade och ha lärarexamen. När det gäller den högre undervisningen gör man precis tvärtom och tar bort kravet på att de som undervisar på universitet och högskolor ska ha genomgått en pedagogisk grundkurs. Krav på pedagogisk kompetens är otillständigt krångel på universitet men högsta rättesnöre för skolan.

Read Full Post »

Anders Flodström avgår. När han går firas han som en hjälte. Det är inte omotiverat. Han har haft civilkurage att kritisera regeringen. En knappt 30-årig moderat förespråkar därför i SvD att Sverige ska övergå till ministerstyre, ty Flodström har spelat oppositionen i händerna. Här gör han dock ett felslut. Det är regeringen som gett oppositionen vatten på sin kvarn. Anders Flodström är knappast någon sosse när det gäller högskolefrågor.

Utnämningen av Flodström var kontroversiell, inte minst därför att han som rektor för KTH systematiskt försökte införa ett akademiskt apartheidsystem. Hundratals pakistanska doktorander skulle utföra en stor del KTHs forskning på stipendier, för en ersättning som är ungefär hälften av vad svenska doktorander får i lön. Att göra honom till chef för tillsynsmyndigheten, som ska vaka över att regelverk följs, uppfattades av många som att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Hans aktier steg knappast när HSV plötsligt helt oförmodat blev en s k ”enrådighetsmyndighet”. Det innebar, att man gick ifrån att ha en kollegial verksstyrelse till att Flodström allena bestämde. En modern form av despoti, upplyst eller ej. Personalen på HSV verkar närmast ha firat hans avgång.

En vändning kom när han gick ut och argumenterade för att Sverige borde ha högst fem universitet. Dessvärre hade han en riktig poäng. Vill man producera världsledande forskning krävs kritisk massa, stora dynamiska forskningsmiljöer. Man kan inte, såsom skedde i slutet på 90-talet, låta forskningspolitiken underordnas regionalpolitiken. I konflikten mellan forskning i världsklass och folkbildning valde Flodström det förstnämnda.

Utvärderingen av högskolans verksamhet, som följde i spåren av att Per Unckel införde ‘håsar’ och ‘håpar’, har rymt en del flum. Ett nytt system skulle tas fram och kring denna växte en konflikt med departementet fram om huruvida man skulle utvärdera ‘processen’ eller utfallet (läs: examensarbeten). Konflikten framstår delvis som löjlig, givetvis bör såväl undervisning och studiemiljö som examensarbetena granskas och utvärderas. Högskoleverket tog fram ett förslag, som förankrades i den akademiska världen och bland studenterna. Regeringen valde att införa ett eget system. Att det ograverat gick genom riksdagen föranledde Flodströms resignation.

Han förhöll sig också utomordentligt kritisk till den havererade autonomireformen. Beskev den som “att med hacka och spade ta död på den kollegiala beslutsmodellen. De föreslagna reformerna kommer inte att minska det statliga inflytandet över lärosätena, snarare kommer det att göra statssekreteraren till universitetsdirektör för hela Sverige.” Dessvärre har han rätt. I termer av autonomi och akademiskt självstyre kan man lätt konstatera att förordningsstödet för fakultetsnämnderna, som är självständiga forskarvalda autonoma organ, avskaffas. De blir frivilliga för universitetsstyrelse och rektor, vilka utses av regeringen. För forskaren i gemen gör reformen sannolikt liten skillnad. Den mest sannolika effekten är att universitetsbyråkratin växer.

Istället för att skapa goda förutsättningar för akademisk republik, för akademisk självständighet, har regeringen med statssekreterare Peter Honeth i spetsen infört ett makalöst toppstyre. Flodströms kritik är inte bara väl förtjänt den vittnar om att han har intellektuell integritet.

Ungmoderaten, Peter Schulte, som gastar efter ministerstyre, bör väcka oro. Universiteten har, genom utnämningsmakten, snarare blivit mer än mindre politiserade och toppstyrda. De enda som får mer frihet och makt är de av regeringen utsedda universitetsrektorerna och universitetsstyrelserna. Man undrar vad som kommer härnäst, kommer Peter Schulte att kräva att all forskning som icke är regeringen behaglig skall förbjudas? Att universitetsrektorer ska vara politiskt korrekta kadrar, kommissarier som ser till att det bedrivs politiskt korrekt forskning? Det är uppenbart att Schulte aldrig hört talas om Lysenko än mindre om Lysenkoism.

Read Full Post »

Viss utbildningsbyråkratsprosa är anstötligt ful och dessutom löjligt oprecis! Finns det något fulare ord än ”forskarstuderande”? Förvisso kan man, i substantivsjukans namn, vara ”engelskstuderande” (en som studerar engelska), eller ”medicinstuderande” (en som studerar medicin). Men den som forskar vid ett bord på Carolina är väl knappast ”bordsforskare”? Vad är en ”forskarstuderande”? En som studerar forskare?

Det heter doktorand! Till och med i Högskoleförordningen!

Än värre kan det bli. De som talar fullfjädrad byråkratisk rotvälska säger inte att folk doktorerar, eller disputerar, eller forskar, de ”forskarstuderar”. Suck!!!

Förfallet påskyndades av Carl Tham, vilken envisades med att tala om ”doktorandutbildning” istället för om ”forskarutbildning.” Det finns väl ingen utbildning för att bli doktorand, annat än möjligen grundutbildningen, men det skulle föra tanken fel att börja kalla den för ”doktorandutbildning”. Endast en bråkdel av studenterna blir ju doktorander.

Read Full Post »

I förra veckan lade regeringen en proposition som går ut på att förändra utnämningsprocedurerna för de stiftelser som bildades av  löntagarfonderna när de avvecklades. Turerna har varit många kring dessa. När stiftelserna först inrättades 1993 och 1994 konstituerades de så att styrelserna, liksom akademier, valda sina egna ledamöter. När sossarna återtagit regeringsmakten skrevs stiftelselagen om så att regeringen skulle utse ledamöterna. När nu Krantz lägger proposition i saken går detta ut på att forskarsamhället ska välja ledamöter.

Universiteten, forskningsråden, ingenjörsvetenskapsakademin, vetenskapsakademin, m fl ska välja ledamöterna. Det innebär att regeringen avhändar sig utnämningsmakt och överlåter den till vetenskapssamhället. Betydelsen av skiftet är närmast symbolisk. Den markerar vikten av forskningens frihet.

En händelse som ser ut som en tanke är att regeringen faktiskt skulle kunna göra samma sak med universitetsstyrelserna. Den har nu talat i snart fyra år om självständiga universitet utan att lyckas göra något meningsfullt åt saken. Valkorporationerna skulle givetvis behöva vara annorlunda. Rimligen borde dessa bestå av fakultetskollegierna och studenterna. Resultatet skulle bli självständiga universitet! Det skulle också på ett ytterst hälsosamt sätt förskjuta maktbalansen till forskarsamhällets förmån på bekostnad av byråkratin.

Read Full Post »

Older Posts »