Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Politik’ Category

Uppsala universitets förvaltning vill bygga en skyskrapa intill den botaniska trädgården, en barockträdgård, och slottet. Förvaltningen vill inte bygga något vanligt hus. Nej, det ska bli ett landmärke, en monumental byggnad, som ett ”utropstecken” i landskapet, en symbol för Uppsala universitet. Förslaget motiveras med att förvaltningen inte längre får plats i det nuvarande skandalhuset varför man behöver ett nytt. Dessutom är arbetsmiljön dålig i skandalhuset. Tydligen duger det inte med stuckaturer och tre och en halv meter i takhöjd.

136924_view-b_1_40x28

Strandad finlandsfärja i korsningen Dag Hammarskjölds väg och Norbyvägen

Estetiskt är projektet en katastrof. De ritningar som presenterats för närmast tankarna till en finlandsfärja. Det skulle bli ett nytt Skandalhus med stort S. Och det framstår som helt obegripligt varför man inte lägger det tilltänkta huset söder om Blåsenhus och Campus 1477 istället. Där finns gott om outnyttjat utrymme.

Dock finns andra invändningar än estetiska. För det första är det barockt att Uppsala universitet skulle symboliseras av en skyskrapa med 500 byråkrater. Sämre symbolik, och sämre reklam, får man leta efter.

För det andra behöver universitets förvaltning nya lokaler lika mycket som Imelda Marcos behövde fler skor. Den ständiga byråkratiska tillväxten är ett hot mot undervisningen och forskningen, eftersom den tenderar att äta denna ur huset. Studenterna har fått allt mindre undervisning det senaste decenniet, de akademiska lärarna går på knäna, medan förvaltningen växer. Endast 60 procent av omsättningen går till forskning och undervisning.

Viss byråkrati har haft en närmast malign tillväxt. 1993 när managerialismen sattes i högsätet sköttes universitetets centrala planering av sju personer.  Idag har planeringsavdelningen 30 personer. Informationsavdelningen hade sju anställda. Idag har den 30 anställda. Juridiska avdelning har fördubblats, från fyra till åtta personer. Exemplen kan mångfaldigas.

Tillväxten har varit så kraftig att de akademiska lärarna och fakulteterna häromåret i samband med en riskanalys, av potentiella hot och faror, uppfattade den som en fara för verksamheten.  Antalet studenter, doktorander, examina, vetenskapliga arbeten har inte ökat i samma utsträckning. I förhållande till antalet byråkrater faller produktiviteten. Det förvaltningen behöver är inte ett nytt hus. Snarare behövs djupgående rationalisering, som frigör resurser för undervisning och forskning.

Read Full Post »

Arkelsten är ett offer

I går tvingades Sofia Arkelsten avgå. Hon hade skämt ut moderaterna genom att framstå både som en mutkolv och som pinsamt obildad. Reinfeldt blir nervös av låga opinionssiffror för moderaterna respektive höga för sossarna. Sossarnas höga tal bör dock i första hand tolkas som att man nu har en partiledare som inte stöter bort folk, samtidigt som Stefan Löfven ligger lågt, så ingen är på det klara med vilken politik de vill föra.

Att Arkelsten skulle nödgas avgå har länge framstått som självklart. Istället för att vara en tillgång har hon varit en belastning. Det är märkligt att man kan bli både riksdagsledamot och partisekreterare utan att känna till ens elementa om 1900-talshistorien. Det visar hur illa det står till med svensk humaniora, hur historia nedprioriterats, hur sossarna vanskött skolan i decennier. Arkelsten är en produkt av och ett offer för svensk skolpolitik.

Read Full Post »

Funderar på Uppsalas kommunpolitik. Varför i hela friden vill moderater, sossar och kristdemokrater bygga bort seminarieparken? Alldeles nyligen fördärvades koloniområdet mellan seminariet och Fyrisån genom att man byggde höghus på kolonilotterna. En oas, för många, försvann. Och, nu ska seminiarieparken ödeläggas.

Sanslöst. Det vore en annan sak om Uppsala vore Manhattan eller Singapore, att all mark var exploaterad och man helt enkelt måste ta varje tum i anspråk för att folk ska ha någonstans att bo. Men det finns ju hur mycket ledig mark som helst norr om Uppsala. Hela Ärnaområdet är oexploaterat. Rimligen borde man projektera norr om staden, och då planera in stora parkområden runt husen, och gärna lägga dem så att parkytorna går ner mot Fyrisån där en vacker cykelled kan anläggas till Ulva Kvarn och vidare till Bällinge.

Read Full Post »

Kollar efter läget på vägarna, en utmärkt tjänst vägverket brukade tillhandahålla, en typisk kollektiv nyttighet, med pinfärsk information om det är ”risk för besvärligt väglag” eller om väglaget är direkt ”besvärligt”, risk för vattenplaning, olyckor, vägarbeten etc. Dessvärre har denna utmärkta tjänst upphört, sedan Trafikverket inrättades av Åsa Torstensson.

Den bilist som till äventyrs vill ta reda på läget på vägarna för att kunna planera en resa, och kanske åka tidigare för att kunna ta det lugnare, eller kanske ställa in p g a oväder, hamnar på en totalt idiotisk sida kallad Läget i trafiken. Trots att alla rationella svenskar är medvetna om att tågtrafiken i Sverige är på u-landsnivå, att tåg är något som man bör undvika eftersom det är blodigt dyrt och opålitligt, och att praktiskt taget varannan svensk har tillgång till bil, domineras sidan av tågtrafiken, och det krävs en hel del navigering innan man hittar fram till sidorna som återger läget på vägarna. Varför gömma informationen om läget på vägarna under information om tåg som är helt ointressant? Sverige är faktiskt ett land med över 4,3 miljoner personbilar och mer än 280 000 motorcyklar.

Direkt löjligt blir det när man försöker använda den så kallade Reseplaneraren, för att ta reda på hur långt det är och hur lång tid de tar att köra från Uppsala till Granfjällsstöten. Man kryssar i att man avser att åka med bil men hur man än kryssar så kommer det inte en vägbeskrivning för bilkörning. Istället ploppar det upp konstiga förslag, som möjligen kan falla en inbiten masochist i smaken, med tåg till Borlänge, och därefter buss 257 till Malungs vårdcentral, och sedan buss 157 till ”Stöten vägskäl”.

Sedan står man där vid vägskälet ute i buskarna, med en massa tung packning, slalomskidor, pjäxor, etc. Nu återstår bara privilegiet att få kånka på eländet någon kilometer för att leta rätt på var man ska bo. Resplanen förutsätter att man åker 6 på morgonen, och ägnar större delen av dagen åt den. En variant för de mest avancerade självplågarna bjuder på åtta bussar (!), sju byten. Ingen förbindelse i Trafikverkets reseplanerare erbjuds efter kl 17, när normalt folk slutar jobbet och kan åka till dalafjällen.

Trafikverket är patetiskt. Verket borde kunna erbjuda den bästa reseplaneraren, eftersom det har tillgång till strategisk information om väglaget, och kunna faktorera in om det är snöväg etc. Istället erbjuder det en tjänst som är fullständigt oanvändbar. Sannolikt är den ideologiskt betingad, avsedd att locka till åkande med kollektivtrafik. Men det är helt kontraproduktivt, eftersom den endast gör det pinsamt tydligt att kollektivtrafiken inte fungerar.

Den uppsalabo som vill åka skidor i Sälen en helg får enligt trafikplaneraren använda hela lördagen till att ta sig dit och hela söndagen till at ta sig hem. Det blir noll skidåkning! Tack och lov, finns googlemaps, och Michelin, där man kan planera sin resa med bil. Frågan inställer sig: Kan man slippa betala skatt för Trafikverkets reseplanerare? Funktionen beskrivs bäst som förskingring av skattemedel.

Read Full Post »

Thomas Östros lämnar politiken. Han lyckades inte återhämta sig efter att ha petats först som ekonomisk politisk talesman och senare från verkställande utskottet. Han lämnar riksdagen i höst. Vad han ska göra är i dagsläget oklart. Men ekonomiskt behöver han inte oroa sig, hans tid som statsråd och riksdagsman renderar honom en fet pension, som sannolikt är väsentligt högre än de flesta arbetares. Det är lustigt, att man efter ett par riksdagsperioder adlas så att man slipper jobba mer om man inte vill.

Frågan inställer sig om inte riksdagsmännen skulle bli mer representativa utan dylika fallskärmar? Då skulle de ju vara mer motiverade och inriktade på att bli omvalda, att inte bli omvald skulle vara ekonomiskt kännbart. Representativiteten skulle rimligen öka.

Östros ersätts med stor sannolikhet av Lena Sommestad, som är förste suppleant. Således förändras hennes förutsättningar radikalt. Dörrar öppnas för henne! Frånvaron av en riksdagsplats gjorde henne hopplöst orealistisk som partiledarkandidat förra året. Idag är emellertid läget annorlunda. Partiets kris blev allt djupare under Juholt, och medförde till sist att partiets 112 riksdagsledamöter jämte suppleanter ratades av verkställande utskottet och partistyrelsen till förmån för Stefan Löfven när partiledningen valde ny partiledare.

Kommer Lena Sommestad att bli partiledare? Det är en öppen fråga. Ställer hon ens upp? Att hon lyckats vinna över Nalin Pakgul, som företrädde en linje som riskerade att reducera sossarna till ett tioprocents parti, är alldeles klart meriterande. Men får hon med sig resten av partiet? Partiets mardröm är en kongress med fler kandidater med olika politiska förtecken: där en stor andel av delegaterna röster på en annan kandidat än den som vinner, eftersom det ytterligare skulle öka söndringen, och skynda på flykten till andra partier.

Ett mer troligt scenario är att hon knyts till det skuggkabinett som det sägs att Löfven ska inrätta, att hon blir talesperson för partiet i någon central fråga, kanske för den ekonomiska politiken. Det skulle alldeles klart göra oppositionspolitiken mer intressant.

Read Full Post »

Tjugotvå procent

Endast tjugotvå procent av dem som förvärvsarbetade lade sin röst på sossarna i 2010 års val. Det blev en brakförlust; varefter partiet gått från kris till kris. Mona Sahlin avsattes till förmån för Håkan Juholt; vilken avsattes efter endast 10 månader som partiledare.

Idag utsågs IF metalls ordförande Stefan Löfvén till partiledare. Att just han väljs säger mycket om partiets kollaps. Det är nämligen en stor nackdel för en partiledare att inte sitta i riksdagen (sossarna har 112 riksdagsledamöter att välja bland) eftersom han inte kan delta i några debatter. Han har inte ens yttranderätt i riksdagen utan får sitta offside på läktaren och lyssna.

Stefan Löfvén är ordförande i IF Metall, ett av de mest anrika fackförbunden, och han är en riktig arbetare. Den första fackföreningsledaren som väljs till partiordförande sedan 1800-talet. Tveksamhet uttrycks redan från partiets feministister och fredsivrare, eftersom Löfvén motsatt sig särskilda kvinnopotter i avtalsförhandlingarna och energiskt lobbat för att säkerställa vapenindustrins exportorder. Dessutom är han en inbiten kärnkraftsanhängare. I vissa avseenden förefaller det politiska avståndet mindre mellan Löfven och Reinfeldt än mellan Löfven och sossarnas vänsterflygel. Löfven har t ex uttalat sig positivt om sänkta arbetsgivaravgifter, något som Mona Sahlin och socialdemokratin i gemen var utomordentligt kritisk mot. Det ser alltså ut att finnas gott om konfliktpotential.

Varför väljer då inte partiet någon av sina 112 riksdagsledamöter, som automatiskt skulle ha tillträde till riksdagsarenan och kunna erbjuda Fredrik Reinfeldt och Anders Borg en riktig match?

Är det, som Jenny Madestam hävdat, att man vill ha någon utifrån som inte förknippad med någon viss falang, någon som är neutral, oförvitlig, och inte väcker ont blod? Det kan vara en del av förklaringen. Partiet har trasats sönder av falangstrider, inte minst därför att partiet inom sig rymmer mycket stora åsiktsskillnader. Spänningarna mellan falangerna framstår stundom om som större än inom det borgerliga blocket, trots att detta består av fyra partier.

Men den förklaring som sannolikt väger tyngst heter 22 procent. I det senaste valet var det bara 22 procent av de förvärvsarbetande som röstade på socialdemokraterna. En femtedel av dem som hade jobb. Socialdemokratin har blivit ett parti som har sitt starkaste stöd bland dem som lever på transfereringar, inte bland arbetare. Ett parti för pensionärer och bidragsmottagare.

Genom att välja metallbasen går partiet tillbaka till rötterna och visar ambitionen att framstå som ett riktigt arbetarparti. Löfven kommer säkert att bli en svårare motståndare för Reinfeldt och Borg, inte minst därför att han har trovärdighet och är väl förtrogen med industrins villkor.

Juholt framstod ofta som pösig sosseadel med ålderdomlig retorik. Löfven kommer i jämförelse med Juholt sannolikt att framstå som modern, eftertänksam och lyhörd. Det är för tidigt att säga vad politiken kommer att innehålla. Men man sluta sig till att exportindustrins konkurrenskraft kommer att vårdas, att bensinpriserna kommer att hållas på en nivå som gör det möjligt att leva i Norrland, att den Don Quixote-mässiga synen på kärnkraft kommer att upphöra, och att internationalism kommer att få råda snarare än xenofobi, att politiken kommer att bli betydligt mer europavänlig.

Kommer Löfven att vinna val? Läget är svårt för partiet, oerhört svårt inte minst p g a splittringen och sönderfallet, och Löfven kommer att vara illa handikappad därför att han inte sitter i riksdagen. Risken är stor att splittringen tilltar inför kongressen när ny partiledare ska väljas, att stora delar av partiet sluter upp bakom någon annan kandidat, som ligger långt till vänster om väljarna, och att partiet framstår som starkt försvagat och odugligt att regera inför 2014 års val. Oddsen är usla.

Som läget ser ut i dag är Löfvens bästa hopp att alliansen försvagas drastiskt genom någon form av självmål, t ex att det visar sig att privatiseringen av offentliga tillgångar till vrakpriser i Stockholm gynnat vissa ministrars och landstingsråds kompisar och saken leder till åtal för korruption. Flera av alliansens småpartier lever farlig. Ett fundamentalistisk KD får svårt att klara sig kvar i riksdagen. Folkpartiet har inte lyckats omsätta sin retorik till meningsfull politik. Blir Löfven statsminister vid nästa val beror det med stor sannolikhet på att alliansen stupat på någon skandal eller att något av småpartierna ramlat ur riksdagen.

Read Full Post »

Svenskt näringslivs påhopp på forskningen och forskarutbildningen är ytterst förvånande. Organisationen vill helst att skattebetalarna ska stå för en större del av industriforskningen. Detta budskap framförs med försåtliga argument, som att det blir lättare för dem som disputerar att få jobb om de samarbetar med ett företag i sin forskning.

Men, hallå, forskning och produktutveckling är olika saker. Grundforskningen bedrivs för att vidga vetandet, och resulterar ibland i en avlägsen framtid i industriella applikationer som är kommersiellt gångbara. Att det är långt mellan bolagen och grundforskningen är närmast ett hälsotecken. Det visar att forskarna gör vad de ska.

En sak som gör Svensk näringslivs kampanj direkt pinsam är att näringslivets egna satsningar på forskning släpar efter. Enligt Veckans affärer, näringslivets egen veckotidning, förhåller det sig nämligen så att “de senaste tio åren har svenska storbolag prioriterat ned sin forskning och utveckling. … Under samma period har i stället pengarna regnat över ägarna.

I klara verba skriver Veckans affärer att det blivit ”utdelning i stället för forskning”. Med år 2000 som basår, har forskningen i absoluta tal minskat med  0,8 procent, personalkostnaderna har ökat med 40 procent, och utdelningen har ökat med 81 procent.

Trenden är alltså tydlig: under de senaste tio åren har de svenska storbolagens investeringar i forskning och utveckling i princip stått stilla. Lönekostnaderna har under samma period ökat i takt med inflationen, samtidigt som utdelningen till aktieägarna ökat med 81 procent.

Nu hoppas uppenbarligen Svenskt näringsliv att skattebetalarna ska gå in och täcka bortfallet. Det finns det ingen anledning för dem att göra. Produktutvecklingen ska självfallet företagen göra som tjänar pengar på produkterna. Statlig dirigism tenderar att leda, helt fel, till kapitalförstöring. Istället är det läge för mindre utdelning och mer forskning, om bolagen vill klara konkurrensen på sikt.

Om statsmakten skulle satsa på tillämpad forskning istället för grundforskning så innebär det att man på sikt sågar av den gren man sitter på. Då kommer svenskt näringsliv, med liten bokstav, verkligen på efterkälken. Grundforskningens resultat är nämligen ytterst långsiktiga. Det kan gå decennier innan en upptäckt ger någon kommersiell nytta. Kommersialiseringen gör ytterst sällan av forskarna själva. Högstående kulturer tenderar att kännetecknas av en hög grad av arbetsspecialisering.

Det vore bättre om Svenskt näringsliv istället för att kasta sten i glashus ägnade sin tid och kraft åt att förmå bolagen att tänka och satsa mer långsiktigt. Det gynnar nämligen såväl bolagen som Sverige och Svenskt näringsliv på längre sikt.

Read Full Post »

Förhoppningarna bland många vänsterorienterade sossar är att partiet ska göra en rejäl vänstersväng under Håkan Juholts ledning. Att partiet ska ta avstånd från den s k ”normpolitiken”, som gällt sedan tidigt 90-tal, och yttrar sig en strävan att statens budget ska gå ihop över en konjunkturcykel, utgiftstak, och i en självständig riksbank som har som främsta uppgift att hålla inflationen låg. Borgerliga strateger hoppas att han ska bli en svensk Michael Foot.

Förhoppningarna grundar sig på att Juholt är andra generationens sosseadel, att han på nittiotalet var ytterst kritisk mot den strama ekonomiska politiken, och i att Leif Pagrotsky var emot EMU och Euron.  Förankringen i partiet är säkert stark. Juholt har skickligt manövrerat ut Mona Sahlin och Thomas Östros. Men en vänstersväng är ytterst osannolik.

Saken är den att vänster och höger är relativa begrepp. Moderaterna ligger i dag så långt till vänster att en rejäl flytt mot vänster skulle göra sossarna till ett parti  som för vanliga väljare skulle framstå som extremistiskt och som knappast skulle ha en chans att vinna val. Juholts uppgift är snarare att försöka återerövra mittenväljarna. Härvid har man ingen hjälp av retorik som låter som en dålig kopia av Lars Ohlys. Det är ingen tillfällighet att den tilltänkta kongressen i höst ställs in. Den skulle sannolikt ha medfört en rejäl vänstervridning som skulle ha blivit en börda för den nya partiledningen.

Att man ställer in höstens kongress ger Håkan Juholt och hans närmaste kollegor handlingsutrymme för att utforma en politik som kan ge alliansen en rejäl match. Eftersom moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning och parollen ”Moderaterna det nya arbetarpartiet” flyttat in i den politiska rymd som sossarna suveränt brukade behärska krävs en rejäl omdaning. Det mesta talar för att man kommer att följa Mona Sahlins recept, att göra de moderata skattesänkningarna till sina och kanske även att driva dem ett steg längre genom att förorda ett borttagande av den s k ”värnskatten.” Moderaterna riskerar att bli angripna från höger 2014. Någon förmögenhetsskatt blir inte aktuell.

Men var inte Juholt superradikal, kritiserade han inte sossarnas ledning 1993 för att den hemföll till att ”justera en förtorkad borgerlig sparpolitik” och förordade en expansiv Keynesiansk politik för att övervinna krisen? Kommer han inte att driva politiken i den riktningen? Och Pagrotskys avvisande av EMU signalerar det inte en vänstervridning, att Sverige ska gå sin egen väg? När det gäller Juholts radikalism får man konstatera att det var länge sedan, och att socialdemokratiska politiker ofta gjort radikala uttalanden i ungdomen vilka aldrig omsatts till politik. I dagsläget betyder det inte ett jota. Den som vill förstå vad som händer bör snarare fästa sig vid att han avvisar samarbetet med vänstern och dessutom är kärnkraftsvänlig. Fjolårets rödgröna koalition är sannolikt stendöd.

När det gäller Pagrotskys inställning till EMU ska man inte glömma att karln är förmögen. De som vinner på en svag valuta, på att exportera arbetslöshet, är kapitalägare som Pagrotsky. Här har han en stor del av den enklare svenska industrin med sig, och den är allt annat än vänster. Den som väntar sig att sossarnas nya partiledning kommer att göra en vänstersväng kommer sannolikt att bli grymt besviken.

Read Full Post »

Tisdag 15 mars publicerade tunga företrädare för alliansen debattartiklar som pläderar för ett återförstatligande av skolan. I SvD skriver utbildningsminister Jan Björklund tillsammans med lärarnas ordförande Metta Fjelkner att det är hög tid att inleda en process som ska leda till att skolan förstatligas. I UNT hävdade moderaten Ann-Cathrine Haglund, som i botten är skoladjunkt och tidigare landshövding i Uppsala län, att ”kommunaliseringen ledde till att barn och ungdomar i Sverige inte får en likvärdig skolutbildning”, varför staten bör återta sitt huvudmannaskap.

Uppenbarligen är ett omtänkande på gång inom alliansen. Göran Perssons kommunalisering har varit förödande för skolan och för läraryrket. Utbildning är en kollektiv nyttighet och för att alla barn i Sverige ska få tillgång till god utbildning är det nödvändigt att staten har huvudmannaskapet. Det är bara att gratulera Björklund och Haglund för att de har civilkurage och talar klartext. Björklund har dessutom förhoppningsvis i sin makt att låta orden följas av handling.

Ett annat katastrofområde som föranletts av kommunalisering är universitetssjukhusen. Landstingskommunaliseringen har varit förödande för den kliniska forskningen. Problemet är välkänt. Den ena utredningen efter den andra har visat att det dubbla huvudmannaskapet inte fungerar, att forskningen kommer i kläm. En utredning som presenterades häromåret av Olle Stendahl förordade ett kryptoförstatligande med av stat och landsting samägda bolag för att få ett samlat huvudmannaskap för respektive universitetssjukhus. Det var en halvkväden visa.

Isen förefaller nu bruten. När Jan Björklund och Ann-Cathrine Haglund oförblommerat kan förorda statligt huvudmannaskap för skolan finns inte längre någon anledning att inte överväga ett återförstatligande av universitetssjukhusen.

Read Full Post »

Den frågan ställer man sig oundvikligen när man köpt bil i utlandet. Under den socialdemokratiska regeringens tid kunde den som ville köpa en bil i Tyskland, boka tid för registreringsbesiktning, betala bilen, åka och hämta den, och sedan få den registreringsbesiktigad omgående. Bilen blev svensk och möjlig att försäkra i princip dagen efter det att den förts in i landet. Systemet hade stora fördelar för bilköparen. Utbudet blev fantastiskt mycket större, samtidigt som den svenska bilhandelns priser hölls i schack. Det var ett praktexempel på hur den gemensamma marknaden gynnade konsumenten, samtidigt som det svenska fordonsbeståndet förbättrades, och prishöjningar och inflation hölls tillbaka.

Dessvärre införde den tidigare centerpartiska infrastrukturministern Åsa Torstensson en utpräglad protektionistisk ordning, om hon alls visste vad hon gjorde, genom att på förslag av särintressen införa ett system med ursprungskontroll som närmast påminner om när franska regeringen försökte skydda den egna tillverkningen av videoapparater genom att föreskriva att alla japanska videoapparater skulle tullklareras i Poitiers, en liten landsortsstad med ett totalt underbemannat tullkontor. I december 1982 satt hundratusentals videoapparater fast i Poitiers. Importen var de facto strypt.

Ursprungskontollen utförs nämligen av Trafikstyrelsen i Örebro under extremt byråkratiska former. Handläggningstiderna är absurt långa även för solklara ärenden där kontrollen är helt obefogad, eftersom bilarna är köpta av hederliga bilhandlare och alla papper är i ordning. Vid en normal handläggning borde det gå på två minuter, om ens det, att utifrån handlingarna konstatera att införseln av bilen ifråga är helt legitim, att det inte finns mer anledning att misstänka oegentligheter än ifråga om en bil köpt hos någon återförsäljare i Sverige.

Den otillständigt långa handläggningstiden för obehövlig kontroll innebär att köp av bil i utlandet avsevärt försvåras, eftersom processen blir helt oberäknelig, efter det att ett besked om att ”ursprunget kontrollerats” givits gäller det nämligen att försöka få en tid för registreringsbesiktning, och vi det laget är bilen oförsäkrad.

När det gäller själva substansfrågan, det föreburna behovet av att kontrollera bilars ursprung, förhåller det sig så, att legitimt förvärvade bilar utregistreras från t ex Tyskland med en dokumentation som är utomordentligt svår att förfalska. Dessa handlingar kan tillsammans med köpehandlingarna kontrolleras på mindre än två minuter. Det finns ingen anledning till att detta ska göras i Örebro. Istället borde detta göras lokalt där bilen registreringsbesiktigas. Förvisso kan det dyka upp skumma bilar som kan motivera en ursprungskontroll, en särskild handläggning som kräver tillgång till register som bilprovningen och andra firmor inte har tillgång till. Dessa fordon bör dock lätt kunna identifieras och bli föremål för en särskild handläggning.

Med tanke på att dokumenten för en legitimt köpt och införd bil knappast tar mer än ett par minuter att ursprungskontrollera framstår avgiften på 700 SEK som otillständig. En normalbegåvad handläggare borde klara av 30 bilar i timmen. Det ger en oskäligt hög timpenning för en opåkallad sysselsättning och det är ytterst anmärkningsvärt att proceduren tar sådan tid.

Det kan konstateras, att proceduren är omotiverat krånglig och oförutsägbar. Den försvårar köp av bil i utlandet och är därför ett handelshinder till nackdel för svenska konsumenter. Den enda som vinner på det är de svenska bilhandlarna, eftersom konkurrensen minskar om statsmakten gör ett bilköp i utlandet till en golgatavandring.

En lämplig ordning vore, att nödvändig dokumentation granskas av bilprovningen (eller annan ackrediterad firma) som utför registreringsbesiktningen.  När handlingarna är i god ordning bör bilen kunna registreringsbesiktigas omgående (som under den socialdemokratiska regeringens tid). Däremot i det fall dokumentationen är otillräcklig finns det skäl att utreda saken och göra en närmare kontroll av fordonets ursprung. I det fallet bör denna göras av en myndighet såsom Transportstyrelsen.

Visst är centerpartiet sedan bondeförbundets dagar känt för att vara ett parti för särintressen, främst agrara, men när hamnade partiet i den svenska bilhandelns klor? Varför ska inte en bil köpt av Upplands motor, Modins, Biltrean, eller på Blocket ursprungskontrolleras medan däremot en bil köpt av en av Tysklands mest välrenommerade handlare ska bli stående i veckor p g a Åsa Torstenssons ursprungskontroll? Ska konkurrensen vara på lika villkor borde varenda bil som säljs i Sverige bli föremål för ursprungskontroll! Det förvånar att alliansregeringen ställt sig bakom en utpräglat protektionistisk åtgärd.

Man kan lätt konstatera, att sossarna stundom haft en talang att tukta kapitalismen och utnyttja marknadskrafterna till folks förmån. Medan de borgerliga partierna ända sedan 1880-talets tullstrid stundom haft tendenser att hamna på fel sida, och bli springpojkar åt karteller och köpmän på allmänhetens bekostnad. Frågorna inställer sig: Har centerpartiet lämnat EU utom när det gäller subventioner till jordbruket? Är alliansregeringen protektionistisk? Eller är den s k ”ursprungskontrollen” bara ett misstag i hanteringen? En produkt av en sällsynt inkompetent minister?

Read Full Post »

Older Posts »