Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Tjugotvå procent

Endast tjugotvå procent av dem som förvärvsarbetade lade sin röst på sossarna i 2010 års val. Det blev en brakförlust; varefter partiet gått från kris till kris. Mona Sahlin avsattes till förmån för Håkan Juholt; vilken avsattes efter endast 10 månader som partiledare.

Idag utsågs IF metalls ordförande Stefan Löfvén till partiledare. Att just han väljs säger mycket om partiets kollaps. Det är nämligen en stor nackdel för en partiledare att inte sitta i riksdagen (sossarna har 112 riksdagsledamöter att välja bland) eftersom han inte kan delta i några debatter. Han har inte ens yttranderätt i riksdagen utan får sitta offside på läktaren och lyssna.

Stefan Löfvén är ordförande i IF Metall, ett av de mest anrika fackförbunden, och han är en riktig arbetare. Den första fackföreningsledaren som väljs till partiordförande sedan 1800-talet. Tveksamhet uttrycks redan från partiets feministister och fredsivrare, eftersom Löfvén motsatt sig särskilda kvinnopotter i avtalsförhandlingarna och energiskt lobbat för att säkerställa vapenindustrins exportorder. Dessutom är han en inbiten kärnkraftsanhängare. I vissa avseenden förefaller det politiska avståndet mindre mellan Löfven och Reinfeldt än mellan Löfven och sossarnas vänsterflygel. Löfven har t ex uttalat sig positivt om sänkta arbetsgivaravgifter, något som Mona Sahlin och socialdemokratin i gemen var utomordentligt kritisk mot. Det ser alltså ut att finnas gott om konfliktpotential.

Varför väljer då inte partiet någon av sina 112 riksdagsledamöter, som automatiskt skulle ha tillträde till riksdagsarenan och kunna erbjuda Fredrik Reinfeldt och Anders Borg en riktig match?

Är det, som Jenny Madestam hävdat, att man vill ha någon utifrån som inte förknippad med någon viss falang, någon som är neutral, oförvitlig, och inte väcker ont blod? Det kan vara en del av förklaringen. Partiet har trasats sönder av falangstrider, inte minst därför att partiet inom sig rymmer mycket stora åsiktsskillnader. Spänningarna mellan falangerna framstår stundom om som större än inom det borgerliga blocket, trots att detta består av fyra partier.

Men den förklaring som sannolikt väger tyngst heter 22 procent. I det senaste valet var det bara 22 procent av de förvärvsarbetande som röstade på socialdemokraterna. En femtedel av dem som hade jobb. Socialdemokratin har blivit ett parti som har sitt starkaste stöd bland dem som lever på transfereringar, inte bland arbetare. Ett parti för pensionärer och bidragsmottagare.

Genom att välja metallbasen går partiet tillbaka till rötterna och visar ambitionen att framstå som ett riktigt arbetarparti. Löfven kommer säkert att bli en svårare motståndare för Reinfeldt och Borg, inte minst därför att han har trovärdighet och är väl förtrogen med industrins villkor.

Juholt framstod ofta som pösig sosseadel med ålderdomlig retorik. Löfven kommer i jämförelse med Juholt sannolikt att framstå som modern, eftertänksam och lyhörd. Det är för tidigt att säga vad politiken kommer att innehålla. Men man sluta sig till att exportindustrins konkurrenskraft kommer att vårdas, att bensinpriserna kommer att hållas på en nivå som gör det möjligt att leva i Norrland, att den Don Quixote-mässiga synen på kärnkraft kommer att upphöra, och att internationalism kommer att få råda snarare än xenofobi, att politiken kommer att bli betydligt mer europavänlig.

Kommer Löfven att vinna val? Läget är svårt för partiet, oerhört svårt inte minst p g a splittringen och sönderfallet, och Löfven kommer att vara illa handikappad därför att han inte sitter i riksdagen. Risken är stor att splittringen tilltar inför kongressen när ny partiledare ska väljas, att stora delar av partiet sluter upp bakom någon annan kandidat, som ligger långt till vänster om väljarna, och att partiet framstår som starkt försvagat och odugligt att regera inför 2014 års val. Oddsen är usla.

Som läget ser ut i dag är Löfvens bästa hopp att alliansen försvagas drastiskt genom någon form av självmål, t ex att det visar sig att privatiseringen av offentliga tillgångar till vrakpriser i Stockholm gynnat vissa ministrars och landstingsråds kompisar och saken leder till åtal för korruption. Flera av alliansens småpartier lever farlig. Ett fundamentalistisk KD får svårt att klara sig kvar i riksdagen. Folkpartiet har inte lyckats omsätta sin retorik till meningsfull politik. Blir Löfven statsminister vid nästa val beror det med stor sannolikhet på att alliansen stupat på någon skandal eller att något av småpartierna ramlat ur riksdagen.

Annonser

Organisationen Svenskt näringsliv har för andra gången på bara ett par månader hoppat i galen tunna. I en rapport som i allt väsentligt handlar om varför ungdomar etablerar sig så sent i yrkeslivet förespråkar man differentierade studiemedel. De som läser humanistiska eller konstnärliga ämnen borde, enligt organisationen, få sämre studiemedel, mindre stipendiering (bidragsdel på nusvenska) och större lånedel, för att avskräcka (signalera på nusvenska) från studier i humaniora, ity antalet som söker humanistiska utbildningar har ökat radikalt jämfört med antalet sökande till ingenjörsutbildningarna.

Argumentationen är ytterst försåtlig. Snarare än belägg används ”guilt by association”. Det talas om ”slöstudier” och ”hobbykurser” och som exempel på otillständiga ämnen nämns svampkunskap (mykologi) och golf. En högskoleutbildning i golf kan förefalla svårmotiverad (är golf humaniora eller en skön konst?). Men mykologin är en nödvändig förutsättning för penicillin. Inte är väl det svenska näringslivet emot antibiotika? Man får också i stapeldiagram reda på att avkastningen är låg på högre utbildning i Sverige. Högst är den i Portugal. Någon förklaring ges ej utöver den s k ”värnskatten”. Kanske har det faktum att betydligt färre läser vidare i Portugal än i Sverige betydelse?

Reaktionerna har  inte låtit vänta på sig: ”Aprilskämt”, ”Helt absurt”, ”Tack för ett kul skämt”, ”Risk för brattifiering”, ”Korkat utspel”, ”Rötmånadstankar”, ”Pinsamt”, ”Snävt och bildningsfientligt”, ”Kortsiktig nytta hot mot all utbildning”, ”Omodern och stel bild av arbetsmarknanden”, o s v.  Stefan Fölster et al tycks inte ett ögonblick ha reflekterat över hur snedrekryteringen skulle skärpas. Än mindre tycks de ha funderat över vilken roll humaniora har i det moderna kunskapssamhället. Organisationen har kort sagt gjort bort sig kapitalt och gjort en taktisk reträtt. Efter ett par dagar heter det nu att det är ”hobbykurserna” man är kritisk mot.

Rapporten är ett sammelsurium av viktiga frågor. Organisationen vill ha bättre högskoleutbildning, lägre marginalskatt, fler ingenjörer, tillgång till arbetskraft som klarar av jobben som erbjuds. Rimligen legitima anspråk. Men inget av dem tillmötesgås genom att ge humanister lägre studiebidrag.

Den svenska högskolan har förslummats. Antalet studenter har ökat utan att resurserna ökat proportionellt. Utbildning har uppfattats som saliggörande till den grad att man snart sagt akademiserat alla möjliga yrken. Det har uppstått en utbildningsbubbla. Delar av högskolan för snarare tankarna till ett jättelikt AMS än till akademiska studier.

Trots att Sverige på sin höjd har bärkraft för fem eller kanske sex universitet värda namnet har vi nu ett tjugotal. En del av dem är i akademiskt avseende på åsa-nisse-nivå. Mycket talar för att vi befinner oss i en gigantisk utbildningsbubbla. Lösningen är uppenbar: stick hål på bubblan. Sverige är inte större än att landet högst klarar av att ha fem sex universitet.  Kan man lägga ner regementen kan man rimligen lägga ner högskolor som inte håller måttet och koncentrera anslagen till fem eller sex universitet, ett alexanderhugg som på köpet skulle lösa problemet med ”hobbykurserna”.

Marginalskatten, den s k ”värnskatten” är förvisso ett problem, avkastningen på högre utbildning blir låg, dessutom ökar den med stor sannolikhet snedrekryteringen, eftersom de privatekonomiska incitamenten till högre utbildning minskar eller blir obefintliga. Kulturellt kapital väger tyngre än det borde.

Den högre utbildningen och skatterna är utpräglade politiska frågor. Däremot är den föreburna bristen på ingenjörer något arbetsgivarna skulle kunna åtgärda på egen hand. Höj lönerna rejält för ingenjörer, så kommer fler att söka sig till yrket. Den bristande matchningen på arbetsmarknaden framstår i v f delvis som en fråga för företagen. Det finns något som heter internutbildning.

För bara ett par månader sedan hoppade företrädare för organisationen på forskningen och forskarutbildningen på ett sätt som ådagalade en närmast pinsam okunnighet om grundforskningens betydelse för framåtskridandet. Nu har organisationen gjort bort sig än en gång. Det som gör saken extra allvarlig är att organisationen kallar sig för Svensk näringsliv. Man skulle kunna tro att den verkligen representerar svenskt näringslivs uppfattning.  I det fallet ligger vi illa till. Det är hög tid för näringslivet att styra upp sin intresseorganisation. Saken är den att folk kan få för sig att det svenska näringslivet i gemen är puckat, kvar på 1950-talet, och har framtiden bakom sig.  De senaste utspelen om forskning och utbildning skadar näringslivet.

Nils Starow, ger organisationen ett klokt råd, att Svenskt näringsliv  ”inför nästa gång ni gör ett utspel som handlar om studier, låt en utomstående part ta en titt på det först, så kanske ni slipper bli [till] allmänt åtlöje nästa gång.” Jag skulle vilja ta det ett steg längre. Utsätt gärna framtida alster om forskning eller utbildning för en kvalitetshöjande ventilering på något bättre samhällsvetenskapligt seminarium innan ni trycker upp och sprider dem.

Svenskt näringslivs påhopp på forskningen och forskarutbildningen är ytterst förvånande. Organisationen vill helst att skattebetalarna ska stå för en större del av industriforskningen. Detta budskap framförs med försåtliga argument, som att det blir lättare för dem som disputerar att få jobb om de samarbetar med ett företag i sin forskning.

Men, hallå, forskning och produktutveckling är olika saker. Grundforskningen bedrivs för att vidga vetandet, och resulterar ibland i en avlägsen framtid i industriella applikationer som är kommersiellt gångbara. Att det är långt mellan bolagen och grundforskningen är närmast ett hälsotecken. Det visar att forskarna gör vad de ska.

En sak som gör Svensk näringslivs kampanj direkt pinsam är att näringslivets egna satsningar på forskning släpar efter. Enligt Veckans affärer, näringslivets egen veckotidning, förhåller det sig nämligen så att “de senaste tio åren har svenska storbolag prioriterat ned sin forskning och utveckling. … Under samma period har i stället pengarna regnat över ägarna.

I klara verba skriver Veckans affärer att det blivit ”utdelning i stället för forskning”. Med år 2000 som basår, har forskningen i absoluta tal minskat med  0,8 procent, personalkostnaderna har ökat med 40 procent, och utdelningen har ökat med 81 procent.

Trenden är alltså tydlig: under de senaste tio åren har de svenska storbolagens investeringar i forskning och utveckling i princip stått stilla. Lönekostnaderna har under samma period ökat i takt med inflationen, samtidigt som utdelningen till aktieägarna ökat med 81 procent.

Nu hoppas uppenbarligen Svenskt näringsliv att skattebetalarna ska gå in och täcka bortfallet. Det finns det ingen anledning för dem att göra. Produktutvecklingen ska självfallet företagen göra som tjänar pengar på produkterna. Statlig dirigism tenderar att leda, helt fel, till kapitalförstöring. Istället är det läge för mindre utdelning och mer forskning, om bolagen vill klara konkurrensen på sikt.

Om statsmakten skulle satsa på tillämpad forskning istället för grundforskning så innebär det att man på sikt sågar av den gren man sitter på. Då kommer svenskt näringsliv, med liten bokstav, verkligen på efterkälken. Grundforskningens resultat är nämligen ytterst långsiktiga. Det kan gå decennier innan en upptäckt ger någon kommersiell nytta. Kommersialiseringen gör ytterst sällan av forskarna själva. Högstående kulturer tenderar att kännetecknas av en hög grad av arbetsspecialisering.

Det vore bättre om Svenskt näringsliv istället för att kasta sten i glashus ägnade sin tid och kraft åt att förmå bolagen att tänka och satsa mer långsiktigt. Det gynnar nämligen såväl bolagen som Sverige och Svenskt näringsliv på längre sikt.

Förhoppningarna bland många vänsterorienterade sossar är att partiet ska göra en rejäl vänstersväng under Håkan Juholts ledning. Att partiet ska ta avstånd från den s k ”normpolitiken”, som gällt sedan tidigt 90-tal, och yttrar sig en strävan att statens budget ska gå ihop över en konjunkturcykel, utgiftstak, och i en självständig riksbank som har som främsta uppgift att hålla inflationen låg. Borgerliga strateger hoppas att han ska bli en svensk Michael Foot.

Förhoppningarna grundar sig på att Juholt är andra generationens sosseadel, att han på nittiotalet var ytterst kritisk mot den strama ekonomiska politiken, och i att Leif Pagrotsky var emot EMU och Euron.  Förankringen i partiet är säkert stark. Juholt har skickligt manövrerat ut Mona Sahlin och Thomas Östros. Men en vänstersväng är ytterst osannolik.

Saken är den att vänster och höger är relativa begrepp. Moderaterna ligger i dag så långt till vänster att en rejäl flytt mot vänster skulle göra sossarna till ett parti  som för vanliga väljare skulle framstå som extremistiskt och som knappast skulle ha en chans att vinna val. Juholts uppgift är snarare att försöka återerövra mittenväljarna. Härvid har man ingen hjälp av retorik som låter som en dålig kopia av Lars Ohlys. Det är ingen tillfällighet att den tilltänkta kongressen i höst ställs in. Den skulle sannolikt ha medfört en rejäl vänstervridning som skulle ha blivit en börda för den nya partiledningen.

Att man ställer in höstens kongress ger Håkan Juholt och hans närmaste kollegor handlingsutrymme för att utforma en politik som kan ge alliansen en rejäl match. Eftersom moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning och parollen ”Moderaterna det nya arbetarpartiet” flyttat in i den politiska rymd som sossarna suveränt brukade behärska krävs en rejäl omdaning. Det mesta talar för att man kommer att följa Mona Sahlins recept, att göra de moderata skattesänkningarna till sina och kanske även att driva dem ett steg längre genom att förorda ett borttagande av den s k ”värnskatten.” Moderaterna riskerar att bli angripna från höger 2014. Någon förmögenhetsskatt blir inte aktuell.

Men var inte Juholt superradikal, kritiserade han inte sossarnas ledning 1993 för att den hemföll till att ”justera en förtorkad borgerlig sparpolitik” och förordade en expansiv Keynesiansk politik för att övervinna krisen? Kommer han inte att driva politiken i den riktningen? Och Pagrotskys avvisande av EMU signalerar det inte en vänstervridning, att Sverige ska gå sin egen väg? När det gäller Juholts radikalism får man konstatera att det var länge sedan, och att socialdemokratiska politiker ofta gjort radikala uttalanden i ungdomen vilka aldrig omsatts till politik. I dagsläget betyder det inte ett jota. Den som vill förstå vad som händer bör snarare fästa sig vid att han avvisar samarbetet med vänstern och dessutom är kärnkraftsvänlig. Fjolårets rödgröna koalition är sannolikt stendöd.

När det gäller Pagrotskys inställning till EMU ska man inte glömma att karln är förmögen. De som vinner på en svag valuta, på att exportera arbetslöshet, är kapitalägare som Pagrotsky. Här har han en stor del av den enklare svenska industrin med sig, och den är allt annat än vänster. Den som väntar sig att sossarnas nya partiledning kommer att göra en vänstersväng kommer sannolikt att bli grymt besviken.

Tisdag 15 mars publicerade tunga företrädare för alliansen debattartiklar som pläderar för ett återförstatligande av skolan. I SvD skriver utbildningsminister Jan Björklund tillsammans med lärarnas ordförande Metta Fjelkner att det är hög tid att inleda en process som ska leda till att skolan förstatligas. I UNT hävdade moderaten Ann-Cathrine Haglund, som i botten är skoladjunkt och tidigare landshövding i Uppsala län, att ”kommunaliseringen ledde till att barn och ungdomar i Sverige inte får en likvärdig skolutbildning”, varför staten bör återta sitt huvudmannaskap.

Uppenbarligen är ett omtänkande på gång inom alliansen. Göran Perssons kommunalisering har varit förödande för skolan och för läraryrket. Utbildning är en kollektiv nyttighet och för att alla barn i Sverige ska få tillgång till god utbildning är det nödvändigt att staten har huvudmannaskapet. Det är bara att gratulera Björklund och Haglund för att de har civilkurage och talar klartext. Björklund har dessutom förhoppningsvis i sin makt att låta orden följas av handling.

Ett annat katastrofområde som föranletts av kommunalisering är universitetssjukhusen. Landstingskommunaliseringen har varit förödande för den kliniska forskningen. Problemet är välkänt. Den ena utredningen efter den andra har visat att det dubbla huvudmannaskapet inte fungerar, att forskningen kommer i kläm. En utredning som presenterades häromåret av Olle Stendahl förordade ett kryptoförstatligande med av stat och landsting samägda bolag för att få ett samlat huvudmannaskap för respektive universitetssjukhus. Det var en halvkväden visa.

Isen förefaller nu bruten. När Jan Björklund och Ann-Cathrine Haglund oförblommerat kan förorda statligt huvudmannaskap för skolan finns inte längre någon anledning att inte överväga ett återförstatligande av universitetssjukhusen.

Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste ett inlägg på UNT-debatt i måndags morse av tre personer anställda av Svenskt näringsliv. Författarna hävdar, att forskningen i högre grad borde bedrivas i samarbete med industriföretag, att man kan utvärdera forskningens nytta genom att telefonintervjua nydisputerade om i vilken utsträckning de samarbetat med företag, sökt patent, etc.  Implicit finns ett banalt och helt felaktigt antagande, att forskningen är kortsiktigt nyttig, att den fungerar ungefär som en kortfristig investering, man satsar och får en snar belöning. Detta är ett felslut som man bara kan göra om man helt saknar insikt i forskningens villkor och vetandets utveckling.

Saken är ju den, att de upptäckter som görs inom grundforskningen kommer till nytta i helt andra sammanhang än i de där de upptäckterna görs. Neutronerna upptäcktes, t ex på trettiotalet, och först trettio år senare, påpekar Pär-Anders Söderström i Ergo, tillämpades kunskapen när man byggde kärnkraftverk, och senare har moderna cancerbehandlingar växt fram ur trettiotalets upptäckter (med svenska världsföretag som Electa och Ray Search Laboratories).

Det kan alltså vara oerhört långt mellan upptäckt och någon form av näringsverksamhet. Det kan gå decennier och även sekler innan forskningsresultat i någon mening används i näringsfång, och det är sällan samma personer som bedriver grundforskningen som sedan utvecklar tillämpningen. Det görs av andra i andra led. Det kallas arbetsspecialisering och är ett kännetecken för högt utvecklade civilisationer.

Man frågar sig om Svenskt näringsliv står bakom denna rapport? Eller är det bara några obildade krämare som är ute efter sina femton minuter i rampljuset? Eller är förhoppningen att skattebetalarna ska subventionera produktutveckling som placerare och aktieägare inte vågar satsa på?

En sak är säker. Om man prioriterar ner grundforskningen, framtagandet av vetande helt för dess egen skull, till förmån för tillämpad forskning, så skadar man sina egna långsiktiga intressen. I det långa loppet får man ett fattigare näringsliv. Det är läge för svenskt näringsliv, som just rekryterat den förre högskole- och forskningsministern Tobias Krantz till chef för avdelningen utbildning, forskning och innovation, att komma med klarläggande om var organisationen står.

I det här inlägget jämför jag hur den Europeiska Unionens fria rörlighet för varor tillämpas när Sverige har en socialdemokratisk respektive en borgerlig regering. Varan ifråga är en bil köpt av  tyska bilhandlare som är väl så respektabla och välrenommerade som någon svensk bilhandlare. Det visar sig, tvärtemot vad man skulle förmoda, att det är betydligt svårare att köpa en bil utomlands med en borgerlig regering. Förklaringen ligger i den protektionistiska ursprungskontroll som infördes av centerpartisten Åsa Torstensson. Här följer processen steg för steg.

Initialt är det inga skillnader. Processen inleds med att man letar rätt på en bil man verkligen vill ha. Härvid avgränsas sökningen till tyska märkeshandlare efter ens preferenser. När man väl lokaliserat en bil som är intressant avtalar man med den tyske bilhandlaren om pris och eventuell montering av vinterdäck. Bilen levereras med exportskyltar, försäkring för 8 dagar, och registreras över på en i egenskap av köpare av de tyska myndigheterna. Dessutom ingår en CoC-handling (typgodkännande). Bilen betalas i förskott via bank.

Här börjar skillnaderna att uppträda.

Socialdemokratisk frihandel Borgerlig protektionism
Medan den tyske motparten ordnar med den tyska pappersexercisen, exportskyltar, utfärdande av Fahrzeugbrief vari bilen registreras på köparen, anordnande av en uppsättning vinterhjul etc, beställer man tid hos bilprovningen för registreringsbesiktning. Därefter avtalar man leveransdatum med den tyska bilhandlaren, och flyger till Tyskland för att köra hem bilen. Medan den tyske motparten ordnar med den tyska pappersexercisen, exportskyltar, utfärdande av Fahrzeugbrief vari bilen registreras på köparen, anordnande av en uppsättning vinterhjul etc, vänder man sig till bilprovningen och möts av det förvånande beskedet att man inte kan boka någon tid för registreringsbesiktning innan bilen genomgått något som kallas för ”ursprungskontroll” som utförs av Transportstyrelsen, en myndighet i Örebro. Då man vänder sig till denna myndighet i förhoppningen att man ska kunna anordna ursprungskontrollen innan man åker till Tyskland och således även kunna boka tid för registreringsbesiktningen innan man far till Tyskland, får man beskedet att det inte går att få Farzeugbrief och köpehandlingar sända till Transportstyrelsen i förväg. Bilen måste befinna sig i Sverige innan ”ursprungskontrollen” kan inledas.Det visar sig nu att  ”ursprungskontrollen” har så långa handläggningstider, att det blir omöjligt att i tid planera ett bilköp i utlandet. Det går inte att i förväg få veta hur lång handläggningstiden är. Det går inte heller att planera fortsättningen, eftersom Bilprovningen instruerats att inte utfärda tider för registreringsbesiktning innan ”ursprungskontrollen” är genomgången.Det är alltså omöjligt att undvika strul genom planering och god framförhållning.Osäkerheten till trots — man ju inget val — avtalar man om leveransdatum och flyger till Tyskland för att köra hem bilen.
Man kör hem. Kopplar av efter två dagars bilkörning. Man kör hem. Vid hemkomsten, samma dag som man kört från Fehmarn, försöker man omedelbart få igång den s k ”ursprungskontrollen”. Det kan göras på nätet. Så snart man fyllt i webformuläret och tryckt på sänd får man veta att Transportstyrelsen sannerligen inte tänker påbörja handläggningen, förrän en avgift på 700 kronor bokförts på styrelsens konto och den erhållit bilens tyska registreringsbevis och handlingar som styrker att bilen är ärligt köpt. Härvid betalar man omedelbart avgiften via webben, och räknar ut att det kommer att bokföras på anbefallt konto först andra bankdagen efter det att avgiften sänts.Eftersom Transportstyrelsen, enligt uppgift på webben från missnöjda supplikanter, kommunicerar sina beslut via B-post, plussar man på och betalar in 750 kronor och anmodar Transportstyrelsen att använda A-post för överskjutande 50 kronor, för att inte bilen ska hinna bli utförsäkrad.
Dagen efter kör man bilen, med gällande tysk helförsäkring till Bilprovningen som gör en ursprungskontroll, kollar att bilens specifikationer stämmer med CoC-handlingen, mäter avgaser, och tilldelar en ett svensk registreringsnummer; varefter man åker till försäkringsbolaget och får bilen försäkrad. Bilköpet är avslutat. Bilen är svensk. Det är bara att tuta och köra. Dagen efter, fortfarande utan att ha fått boka tid för registreringsbesiktning, går man till posten och sänder i rekommenderat brev till Transportstryrelsen, Fahrzeugbrief och handlingar som skall styrka att man inte stulit bilen och/eller att man inte köpt den av någon som stulit den. På Transportstyrelsens hemsida informeras man om att de handlägger ärenden som inkom för drygt en vecka sedan. Vid det här laget inser man att risken är stor att den tyska försäkringen som gäller åtta dagar kommer att löpa ut innan bilen registreringsbesiktigats. Samma dag som bilen med en socialdemokratisk regering blev svensk, så har man alltså inte kommit längre än att posta handlingarna för att anhängiggöra ärendet, ansöka om ursprungskontroll, hos transportstyrelsen. Nu återstår sju dagar med den tyska helförsäkringen.Här infinner sig också komplikationen av att äga två bilar. Har man bara en garageplats får man börja parkera den ena utomhus, och flytta runt den mellan olika stundom avgiftsbelagda parkeringar. Att påbörja en försäljning av den andra bilen är uteslutet innan man vet när den nya kan tas i bruk. Något som är omöjligt att förutse, eftersom man inte kan få besked om när ”ursprungskontrollen” fullbordas och Bilprovningen inte kan ge något besked om när man kan få registreringsbesiktiga bilen. Köerna kan vara flera veckor långa hos bilprovningen.
Den första dagen efter det att bilen blivit svensk med socialdemokratisk regering händer ingenting, som bilägaren märker, utom att den andra bilen står utomhus.
Dag två efter det att bilen hade blivit svensk med socialdemokratisk regering dimper det däremot ner en faktura som anmodar en att betala en avgift för ”urspungskontroll”. Man informeras också om att ”[t]ransportstyrelsen kommer inte att påbörja prövningen av ärendet förrän avgiften är betald.” I det fall man redan betalt behöver kan man bortse från fakturen; vilket man gör eftersom man redan betalt.
Nu anländer nya registreringsskyltar. Notera, att bilen tre dagar tidigare fick ett svensk registreringsnummer, förklarades svensk av besiktningsmannen, och inte vid något tillfälle varit oförsäkrad eller belagd med körförbud Dag tre efter det att bilen hade blivit svensk under den socialdemokratiska regeringens tid börjar man inse att bilens tyska helförsäkring oundvikligen kommer att löpa ut, innan bilen registreringsbesiktigats, och kontaktar sitt försäkringsbolag, och får beskedet att man kan köpa en avställningsförsäkring, vilken kräver ett personligt besök på försäkringsbolaget eftersom sådan försäkring måste betalas i förskott. Man får alltså maka sig till försäkringsbolagets kontor och blir 1500 kronor fattigare.
Dag fyra efter det att bilen skulle ha blivit svensk med socialdemokratisk regering händer ingenting. Det är väntans tider.
Dag fem händer det heller ingenting. Det är bara att vänta.
Dag sex,  bilens åttonde dag i Sverige, inträder körförbud på den nyinköpta bilen. Man hoppas att batteriet håller sig.
Nu kan den första veckan i Sverige sammanfattas
Glad svensk bil som 2004 utan strul infördes i Sverige och blivit svensk i enlighet Europeiska unionens fria rörlighet för varor. Bilen blev svensk andra dagen i landet. Visst fanns lite pappersexercis, men ingen opåkallad sådan och den var hela tiden smidig, helt utan bisarra ledtider. Ledsen utländsk bil, som 2011 efter åtta dagar i Sverige är misstänkt, internerad i garage, belagd med körförbud, utgör en kostnad utan att kunna ge något tillbaka; ett offer för Sjöboanda, protektionism och svensk byråkrati när den är som allra drygast. Ingen kan säga när hon får bli svensk och tas i bruk.
Andra veckan i Sverige
Socialdemokratisk frihandel Borgerlig protektionism
Bilen som köptes 2004, när sossarna styrde Sverige, har nu varit svensk i en vecka. Sjunde dagen efter det att bilen registrerats som svensk när Sverige hade en frihandelsvänlig socialdemokratisk regering står bilen, som importerats 2011 under Alliansens styre, till följd av att den undergår s k ”ursprungskontroll” avställd med körförbud i ett garage.  Den gamla bilen som ersätts av den nya står utomhus, med risk för parkeringsskador och rost, och kan inte säljas eftersom införselprocessen gjorts så komplicerad att det är omöjligt att i förväg säga när den kommer att vara avslutad. Ifrån Transportstyrelsen kommer en utbetalningsavi på 50 kronor, ”för mycket inbetalt.” Transportstyrelsen kan alltså inte tänka sig att använda A-post. Istället kommer Transportstyrelsens att kommunicera sitt beslut med B-post; vilket spiller ytterligare tid och omöjliggör att jakten efter en tid för registreringsbesiktning kan påbörjas.  Registreringsbesiktningen kommer således att ytterligare försenas en dag eller två.
Åttonde dagen efter det att bilen skulle ha blivit svensk med 2004 års regler ringer man Transportstyrelsen, eftersom man inte har lust att vänta på styrelsens B-post. Får beskedet att bilens ursprung är godkänt. Bingo: Mercedes Forum i Stuttgart kränger inte stulna bilar. Ringer omedelbart bilprovningen, uppger ärendenumret, och får beskedet att den första tillgängliga tiden i Uppsala är i slutet på maj. Den vänliga rösten undrar om jag kan åka till någon annan stad, varefter jag erhåller en tid i Västerås i början av nästa vecka: d v s när bilen befunnit sig i Sverige i femton dagar.Därefter kontakt med försäkringsbolaget som utfärdar en tillfällig trafikförsäkring för en dag för att man ska kunna åka och få bilen registreringsbesiktigad.
Nionde dagen händer det absolut ingenting.
Tionde dagen kommuniceras Transportstyrelsens beslut med post. Intyg om att den är trafikförsäkrad för en dag för färd till bilprovning kommer från försäkringsbolaget.  Bilen står med inträtt körförbud i garage.
Elfte dagen händer ingenting. Bilen står med körförbud i garage.
Tolfte dagen händer ingenting. Bilen står med körförbud i garage.
Trettonde dagen händer ingenting. Bilen står med körförbud i garage.
Den andra veckan i Sverige kan nu sammanfattas
Bilen som fördes in i Sverige 2004 har varit  i Sverige i två veckor och har varit svenskregistrerad i tretton dagar. Bilden som fördes in 2011 står i garage med inträtt körförbud. Läget har förbättrats i det att det nu finns en tid bokad för registreringsbesiktning i den kommande veckan. Troligtvis kommer den i trafik följande vecka.
Tredje veckan i Sverige
Socialdemokratisk frihandel Borgerlig protektionism
Se ovan. Fjortonde dagen, sedan bilen som fördes in under den socialdemokratiska regeringens tid blev svensk, kör man bilen till Bilbesiktningen i Västerås, med en tillfällig trafikförsäkring och utan kaskoförsäkring, för att få den registreringsbesiktigad. 160 kilometer, som kunde undvikits om det hade gått att boka registreringsbesiktningen innan bilen hämtades i Tyskland.  Besiktningen går endast ut på att kontrollera bilens identitet, ingen teknisk undersökning, avgasmätning eller dylikt utförs.
Registreringsbesiktningen innebär att bilen blir ”svensk”, att den får ett svenskt registreringsnummer. Bilen går nu att kaskoförsäkra. Men den har fortfarande s k ”inträtt körförbud” till dess att de nya nummerskyltarna levererats.
Femtonde dagen står bilen fortfarande med körförbud i garage.
Sextonde dagen anländer nummerskyltar och registreringsbevis. Bilen kan tas i trafik.

Äntligen svenskregistrerad