Höll på att sätta kaffet i vrångstrupen

Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste ett inlägg på UNT-debatt i måndags morse av tre personer anställda av Svenskt näringsliv. Författarna hävdar, att forskningen i högre grad borde bedrivas i samarbete med industriföretag, att man kan utvärdera forskningens nytta genom att telefonintervjua nydisputerade om i vilken utsträckning de samarbetat med företag, sökt patent, etc.  Implicit finns ett banalt och helt felaktigt antagande, att forskningen är kortsiktigt nyttig, att den fungerar ungefär som en kortfristig investering, man satsar och får en snar belöning. Detta är ett felslut som man bara kan göra om man helt saknar insikt i forskningens villkor och vetandets utveckling.

Saken är ju den, att de upptäckter som görs inom grundforskningen kommer till nytta i helt andra sammanhang än i de där de upptäckterna görs. Neutronerna upptäcktes, t ex på trettiotalet, och först trettio år senare, påpekar Pär-Anders Söderström i Ergo, tillämpades kunskapen när man byggde kärnkraftverk, och senare har moderna cancerbehandlingar växt fram ur trettiotalets upptäckter (med svenska världsföretag som Electa och Ray Search Laboratories).

Det kan alltså vara oerhört långt mellan upptäckt och någon form av näringsverksamhet. Det kan gå decennier och även sekler innan forskningsresultat i någon mening används i näringsfång, och det är sällan samma personer som bedriver grundforskningen som sedan utvecklar tillämpningen. Det görs av andra i andra led. Det kallas arbetsspecialisering och är ett kännetecken för högt utvecklade civilisationer.

Man frågar sig om Svenskt näringsliv står bakom denna rapport? Eller är det bara några obildade krämare som är ute efter sina femton minuter i rampljuset? Eller är förhoppningen att skattebetalarna ska subventionera produktutveckling som placerare och aktieägare inte vågar satsa på?

En sak är säker. Om man prioriterar ner grundforskningen, framtagandet av vetande helt för dess egen skull, till förmån för tillämpad forskning, så skadar man sina egna långsiktiga intressen. I det långa loppet får man ett fattigare näringsliv. Det är läge för svenskt näringsliv, som just rekryterat den förre högskole- och forskningsministern Tobias Krantz till chef för avdelningen utbildning, forskning och innovation, att komma med klarläggande om var organisationen står.

Read Full Post »

Varför backar folkpartiet? De höga ambitionerna har svikits av förmågan

Det enda alliansparti som vann i valet är moderaterna, som gick upp med 3,8 procent. De övriga tre förlorade, och hade sannolikt förlorat ännu mer om det inte vore för borgerlig taktikröstning. Centern och Kristdemokraterna riskerar att falla ur riksdagen utan borgerliga stödröster. Folkpartiet minskade minst.  Men man kunde ha väntat sig att det skulle ha gått bättre med tanke på att partiet faktiskt har haft ministrar inom sina favoritområden. Utbildning och forskning ska ju ligga folkpartister särskilt varmt om hjärtat. Ändå har politiken inte gått hem hos väljarna. Frågan är varför röstar bara 7,1 procent av väljarna på folkpartiet?

Förklaringen kan sökas i att man inte varit särskilt duktig på det man gjort.  Lars Leijonborg skötte universitetsfrågorna med vänster hand, och saknade helt förankring i högskolevärlden. Han kom från ”sopis”, socialhögskolan, och lät snarare som en  fjunig ungdomsklubbist än som en kompetent minister som verkligen behärskade sin sak utan och innan. Ofta kändes det som om han drog inövade program, utan att ha en susning om verkligheten.

Ett typiskt exempel är kårobligatoriet. Avskaffandet av detta framställdes av Leijonborg som en frihetsreform. I praktiken innebar det att man socialiserade studentkårerna. Att dessa numer drivs med skattemedel. Demokratisk självförvaltning ersattes med socialism. Denna socialisering vann folkpartiet inga röster på.

Än knepigare blev det med den s k autonomireformen. Denna hade sin botten i kritiken mot att regeringen sedan 1991 utsåg  majoriteten av ledamöterna och från 1997 även ordförandena  iuniversitetsstyrelserna. Det fanns en risk för politisering. I retoriken beskrevs läget som att universiteten de facto hade politiserats. Något som inte var sant. De främsta effekterna var att risken för de föredragande att bli motsagda minskade, och till följd därav en avsevärd universitetsbyråkratisk tillväxt.

I retoriken hette det att universiteten skulle bli självständiga. Emellertid underlät Leijonborg att definiera hur universitet konstitueras. Istället för att använda förordningsmakten till att säkerställa akademisk frihet, rättssäkerhet och skydd mot diverse avarter, valde Leijonborg att avreglera. De kollegiala beslutsorganen avskaffades, samtidigt som regeringen fortsätter att utnämna rektorer och styrelsemajoriteter. Leijonborg framstod som närmast helt aningslös, ifråga om framstående forsknings nödvändiga förutsättningar, istället för att befria universitet skapade han förutsättningar för toppstyre. Rektorer och universitetsdirektörer har fått större frihet. Forskarna mindre. Än en gång har folkpartiet visat sig vara mästare på luftgitarr.

Omläggningen av Vetenskapsrådets verksamhet är ingen höjdare heller. Visserligen har tidigare ministrar ett avsevärt ansvar. Men de nya principerna för tilldelning av forskningsanslag, som lanserades samtidigt med toppstyret (autonomireformen på folkpartistiska), medför att konkurrensen minskar vid allokeringen av forskningsresurser och kommer att missgynna yngre forskare och kvinnor. Anslagen går till gårdagens forskare inte morgondagens.

En annan viktig fråga som schabblats bort är universitetssjukhusen. Dessa har sedan de landstingskommunaliserades sjunkit ner i ett ekonomiskt träsk p g a det dubbla huvudmannaskapet. Läget är helt enkelt att läkarna är landstingsanställda varför forskningen alltmer i takt med sämre ekonomi fått stå tillbaka för angelägna sjukvårdsbehov. Den kliniska forskningen har urholkats till den grad att man utan överord kan säga att den befinner sig i kris.

Leijonborg tillsatte en utredning, med professor Olle Stendahl i spetsen, som skulle komma tillrätta med problemet. Dess förslag var att man skulle återinföra ett samlat huvudmannaskap, genom en bolagskonstruktion, som i praktiken skulle bli ett återförstatligande. Förslagen fick ett mycket starkt stöd från de medicinska fakulteterna. Hittills har det inte kommit några förslag från regeringen och läget vid undervisningssjukhusen är sämre än någonsin.

Slutligen skolan, som är folkpartiets paradfråga. Den svenska skolan har reformerats sönder till den grad att Jan Björklund kunnat göra karriär på något så banalt som att man ska lära sig något i skolan och att det ska vara ordning och reda i klassrummen. Även här har folkpartiet misslyckats i analysen. Det verkliga förfallet inleddes när Göran Person var skolminister och knäckte lärarna och kommunaliserade skolan. Tidigare lockades en del verkligt duktiga ambitiösa människor till skolan av möjligheten att själv styra över sitt arbete och de långa ferierna, som vägde upp mager betalning. Kommunaliseringen öppnade för obegränsat med friskolor. Till och med religiösa sekter får driva egna skolor där de kan programmera för att inte säga förgifta barn.

För att få ordning på skolan och erbjuda alla barn bra utbildning är det sannolikt nödvändigt att återförstatliga vissa funktioner, t ex läraranställningarna, att återupprätta läraryrket så att verkligt duktiga personer väljer lärarbanan. Man skulle också med fördel kunna förbättra kontakten med universiteten, främst genom att anställa fler lektorer. Alla som doktorerar kan inte vara kvar vid universiteten, och då bör lärarbanan vara ett attraktivt val. De religiösa friskolorna borde stängas omedelbart.

Folkpartiet i regeringsställning har hittills varit en besvikelse. Socialiseringen av studentkårerna, avskaffandet av det kollegiala styret till förmån för toppstyre vid universiteten, frånvaron av politik när det gäller undervisningssjukhusen, och det eviga ältandet om i vilken klass skolbarn ska få betyg, den bisarra tilltron till skolrektorernas övermänsklighet för att inte säga gudomliga förmåga, är inga meriter. Det är inte konstigt att partiet tappar röster. Att partiet går bakåt beror på att de höga ambitionerna svikits av den egna förmågan.

Read Full Post »