Stick hål på bubblan

Organisationen Svenskt näringsliv har för andra gången på bara ett par månader hoppat i galen tunna. I en rapport som i allt väsentligt handlar om varför ungdomar etablerar sig så sent i yrkeslivet förespråkar man differentierade studiemedel. De som läser humanistiska eller konstnärliga ämnen borde, enligt organisationen, få sämre studiemedel, mindre stipendiering (bidragsdel på nusvenska) och större lånedel, för att avskräcka (signalera på nusvenska) från studier i humaniora, ity antalet som söker humanistiska utbildningar har ökat radikalt jämfört med antalet sökande till ingenjörsutbildningarna.

Argumentationen är ytterst försåtlig. Snarare än belägg används ”guilt by association”. Det talas om ”slöstudier” och ”hobbykurser” och som exempel på otillständiga ämnen nämns svampkunskap (mykologi) och golf. En högskoleutbildning i golf kan förefalla svårmotiverad (är golf humaniora eller en skön konst?). Men mykologin är en nödvändig förutsättning för penicillin. Inte är väl det svenska näringslivet emot antibiotika? Man får också i stapeldiagram reda på att avkastningen är låg på högre utbildning i Sverige. Högst är den i Portugal. Någon förklaring ges ej utöver den s k ”värnskatten”. Kanske har det faktum att betydligt färre läser vidare i Portugal än i Sverige betydelse?

Reaktionerna har  inte låtit vänta på sig: ”Aprilskämt”, ”Helt absurt”, ”Tack för ett kul skämt”, ”Risk för brattifiering”, ”Korkat utspel”, ”Rötmånadstankar”, ”Pinsamt”, ”Snävt och bildningsfientligt”, ”Kortsiktig nytta hot mot all utbildning”, ”Omodern och stel bild av arbetsmarknanden”, o s v.  Stefan Fölster et al tycks inte ett ögonblick ha reflekterat över hur snedrekryteringen skulle skärpas. Än mindre tycks de ha funderat över vilken roll humaniora har i det moderna kunskapssamhället. Organisationen har kort sagt gjort bort sig kapitalt och gjort en taktisk reträtt. Efter ett par dagar heter det nu att det är ”hobbykurserna” man är kritisk mot.

Rapporten är ett sammelsurium av viktiga frågor. Organisationen vill ha bättre högskoleutbildning, lägre marginalskatt, fler ingenjörer, tillgång till arbetskraft som klarar av jobben som erbjuds. Rimligen legitima anspråk. Men inget av dem tillmötesgås genom att ge humanister lägre studiebidrag.

Den svenska högskolan har förslummats. Antalet studenter har ökat utan att resurserna ökat proportionellt. Utbildning har uppfattats som saliggörande till den grad att man snart sagt akademiserat alla möjliga yrken. Det har uppstått en utbildningsbubbla. Delar av högskolan för snarare tankarna till ett jättelikt AMS än till akademiska studier.

Trots att Sverige på sin höjd har bärkraft för fem eller kanske sex universitet värda namnet har vi nu ett tjugotal. En del av dem är i akademiskt avseende på åsa-nisse-nivå. Mycket talar för att vi befinner oss i en gigantisk utbildningsbubbla. Lösningen är uppenbar: stick hål på bubblan. Sverige är inte större än att landet högst klarar av att ha fem sex universitet.  Kan man lägga ner regementen kan man rimligen lägga ner högskolor som inte håller måttet och koncentrera anslagen till fem eller sex universitet, ett alexanderhugg som på köpet skulle lösa problemet med ”hobbykurserna”.

Marginalskatten, den s k ”värnskatten” är förvisso ett problem, avkastningen på högre utbildning blir låg, dessutom ökar den med stor sannolikhet snedrekryteringen, eftersom de privatekonomiska incitamenten till högre utbildning minskar eller blir obefintliga. Kulturellt kapital väger tyngre än det borde.

Den högre utbildningen och skatterna är utpräglade politiska frågor. Däremot är den föreburna bristen på ingenjörer något arbetsgivarna skulle kunna åtgärda på egen hand. Höj lönerna rejält för ingenjörer, så kommer fler att söka sig till yrket. Den bristande matchningen på arbetsmarknaden framstår i v f delvis som en fråga för företagen. Det finns något som heter internutbildning.

För bara ett par månader sedan hoppade företrädare för organisationen på forskningen och forskarutbildningen på ett sätt som ådagalade en närmast pinsam okunnighet om grundforskningens betydelse för framåtskridandet. Nu har organisationen gjort bort sig än en gång. Det som gör saken extra allvarlig är att organisationen kallar sig för Svensk näringsliv. Man skulle kunna tro att den verkligen representerar svenskt näringslivs uppfattning.  I det fallet ligger vi illa till. Det är hög tid för näringslivet att styra upp sin intresseorganisation. Saken är den att folk kan få för sig att det svenska näringslivet i gemen är puckat, kvar på 1950-talet, och har framtiden bakom sig.  De senaste utspelen om forskning och utbildning skadar näringslivet.

Nils Starow, ger organisationen ett klokt råd, att Svenskt näringsliv  ”inför nästa gång ni gör ett utspel som handlar om studier, låt en utomstående part ta en titt på det först, så kanske ni slipper bli [till] allmänt åtlöje nästa gång.” Jag skulle vilja ta det ett steg längre. Utsätt gärna framtida alster om forskning eller utbildning för en kvalitetshöjande ventilering på något bättre samhällsvetenskapligt seminarium innan ni trycker upp och sprider dem.

Read Full Post »

Höll på att sätta kaffet i vrångstrupen

Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste ett inlägg på UNT-debatt i måndags morse av tre personer anställda av Svenskt näringsliv. Författarna hävdar, att forskningen i högre grad borde bedrivas i samarbete med industriföretag, att man kan utvärdera forskningens nytta genom att telefonintervjua nydisputerade om i vilken utsträckning de samarbetat med företag, sökt patent, etc.  Implicit finns ett banalt och helt felaktigt antagande, att forskningen är kortsiktigt nyttig, att den fungerar ungefär som en kortfristig investering, man satsar och får en snar belöning. Detta är ett felslut som man bara kan göra om man helt saknar insikt i forskningens villkor och vetandets utveckling.

Saken är ju den, att de upptäckter som görs inom grundforskningen kommer till nytta i helt andra sammanhang än i de där de upptäckterna görs. Neutronerna upptäcktes, t ex på trettiotalet, och först trettio år senare, påpekar Pär-Anders Söderström i Ergo, tillämpades kunskapen när man byggde kärnkraftverk, och senare har moderna cancerbehandlingar växt fram ur trettiotalets upptäckter (med svenska världsföretag som Electa och Ray Search Laboratories).

Det kan alltså vara oerhört långt mellan upptäckt och någon form av näringsverksamhet. Det kan gå decennier och även sekler innan forskningsresultat i någon mening används i näringsfång, och det är sällan samma personer som bedriver grundforskningen som sedan utvecklar tillämpningen. Det görs av andra i andra led. Det kallas arbetsspecialisering och är ett kännetecken för högt utvecklade civilisationer.

Man frågar sig om Svenskt näringsliv står bakom denna rapport? Eller är det bara några obildade krämare som är ute efter sina femton minuter i rampljuset? Eller är förhoppningen att skattebetalarna ska subventionera produktutveckling som placerare och aktieägare inte vågar satsa på?

En sak är säker. Om man prioriterar ner grundforskningen, framtagandet av vetande helt för dess egen skull, till förmån för tillämpad forskning, så skadar man sina egna långsiktiga intressen. I det långa loppet får man ett fattigare näringsliv. Det är läge för svenskt näringsliv, som just rekryterat den förre högskole- och forskningsministern Tobias Krantz till chef för avdelningen utbildning, forskning och innovation, att komma med klarläggande om var organisationen står.

Read Full Post »

Är alliansregeringen protektionistisk eller är det en miss i hanteringen?

Den frågan ställer man sig oundvikligen när man köpt bil i utlandet. Under den socialdemokratiska regeringens tid kunde den som ville köpa en bil i Tyskland, boka tid för registreringsbesiktning, betala bilen, åka och hämta den, och sedan få den registreringsbesiktigad omgående. Bilen blev svensk och möjlig att försäkra i princip dagen efter det att den förts in i landet. Systemet hade stora fördelar för bilköparen. Utbudet blev fantastiskt mycket större, samtidigt som den svenska bilhandelns priser hölls i schack. Det var ett praktexempel på hur den gemensamma marknaden gynnade konsumenten, samtidigt som det svenska fordonsbeståndet förbättrades, och prishöjningar och inflation hölls tillbaka.

Dessvärre införde den tidigare centerpartiska infrastrukturministern Åsa Torstensson en utpräglad protektionistisk ordning, om hon alls visste vad hon gjorde, genom att på förslag av särintressen införa ett system med ursprungskontroll som närmast påminner om när franska regeringen försökte skydda den egna tillverkningen av videoapparater genom att föreskriva att alla japanska videoapparater skulle tullklareras i Poitiers, en liten landsortsstad med ett totalt underbemannat tullkontor. I december 1982 satt hundratusentals videoapparater fast i Poitiers. Importen var de facto strypt.

Ursprungskontollen utförs nämligen av Trafikstyrelsen i Örebro under extremt byråkratiska former. Handläggningstiderna är absurt långa även för solklara ärenden där kontrollen är helt obefogad, eftersom bilarna är köpta av hederliga bilhandlare och alla papper är i ordning. Vid en normal handläggning borde det gå på två minuter, om ens det, att utifrån handlingarna konstatera att införseln av bilen ifråga är helt legitim, att det inte finns mer anledning att misstänka oegentligheter än ifråga om en bil köpt hos någon återförsäljare i Sverige.

Den otillständigt långa handläggningstiden för obehövlig kontroll innebär att köp av bil i utlandet avsevärt försvåras, eftersom processen blir helt oberäknelig, efter det att ett besked om att ”ursprunget kontrollerats” givits gäller det nämligen att försöka få en tid för registreringsbesiktning, och vi det laget är bilen oförsäkrad.

När det gäller själva substansfrågan, det föreburna behovet av att kontrollera bilars ursprung, förhåller det sig så, att legitimt förvärvade bilar utregistreras från t ex Tyskland med en dokumentation som är utomordentligt svår att förfalska. Dessa handlingar kan tillsammans med köpehandlingarna kontrolleras på mindre än två minuter. Det finns ingen anledning till att detta ska göras i Örebro. Istället borde detta göras lokalt där bilen registreringsbesiktigas. Förvisso kan det dyka upp skumma bilar som kan motivera en ursprungskontroll, en särskild handläggning som kräver tillgång till register som bilprovningen och andra firmor inte har tillgång till. Dessa fordon bör dock lätt kunna identifieras och bli föremål för en särskild handläggning.

Med tanke på att dokumenten för en legitimt köpt och införd bil knappast tar mer än ett par minuter att ursprungskontrollera framstår avgiften på 700 SEK som otillständig. En normalbegåvad handläggare borde klara av 30 bilar i timmen. Det ger en oskäligt hög timpenning för en opåkallad sysselsättning och det är ytterst anmärkningsvärt att proceduren tar sådan tid.

Det kan konstateras, att proceduren är omotiverat krånglig och oförutsägbar. Den försvårar köp av bil i utlandet och är därför ett handelshinder till nackdel för svenska konsumenter. Den enda som vinner på det är de svenska bilhandlarna, eftersom konkurrensen minskar om statsmakten gör ett bilköp i utlandet till en golgatavandring.

En lämplig ordning vore, att nödvändig dokumentation granskas av bilprovningen (eller annan ackrediterad firma) som utför registreringsbesiktningen.  När handlingarna är i god ordning bör bilen kunna registreringsbesiktigas omgående (som under den socialdemokratiska regeringens tid). Däremot i det fall dokumentationen är otillräcklig finns det skäl att utreda saken och göra en närmare kontroll av fordonets ursprung. I det fallet bör denna göras av en myndighet såsom Transportstyrelsen.

Visst är centerpartiet sedan bondeförbundets dagar känt för att vara ett parti för särintressen, främst agrara, men när hamnade partiet i den svenska bilhandelns klor? Varför ska inte en bil köpt av Upplands motor, Modins, Biltrean, eller på Blocket ursprungskontrolleras medan däremot en bil köpt av en av Tysklands mest välrenommerade handlare ska bli stående i veckor p g a Åsa Torstenssons ursprungskontroll? Ska konkurrensen vara på lika villkor borde varenda bil som säljs i Sverige bli föremål för ursprungskontroll! Det förvånar att alliansregeringen ställt sig bakom en utpräglat protektionistisk åtgärd.

Man kan lätt konstatera, att sossarna stundom haft en talang att tukta kapitalismen och utnyttja marknadskrafterna till folks förmån. Medan de borgerliga partierna ända sedan 1880-talets tullstrid stundom haft tendenser att hamna på fel sida, och bli springpojkar åt karteller och köpmän på allmänhetens bekostnad. Frågorna inställer sig: Har centerpartiet lämnat EU utom när det gäller subventioner till jordbruket? Är alliansregeringen protektionistisk? Eller är den s k ”ursprungskontrollen” bara ett misstag i hanteringen? En produkt av en sällsynt inkompetent minister?

Read Full Post »